jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Dags för första nyårslistan. Den viktigaste kanske, eller i alla fall den som står mig närmast. Topplistan på årets bästa och sämsta filmer. Här kommer den...... (notera att svensk biopremiär 2008 är det som gäller, eller DVD).

1. "No Country for Old Men" - Ruggigt porträtt, inte bara av Javier Bardem, utan av hela filmen som helhet. Kargt, tystlåtet men med ursinnig kraft. Ohotat i topp.
2. "Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford" (svensk biopremiär i slutet av 2007) - Episk och långsam men med ett poetiskt skimmer som ständigt håller den vid liv. Två utmärkta insatser av Brad Pitt och Casey Affleck också.
3. "Fjärilen i glaskupan" - Så enkel historia, så enkla medel men så enkelt överrumplande gripande. Max von Sydows sammanbrott sitter kvar länge.
4. "The Dark Knight" - Full fart i över två timmar. Men framförallt en enastående insats av Heath Ledger. Postum-Oscar nån??
5. "There Will Bee Blood" - Soundtracket gör ju sitt för sinnena och Daniel Day-Lewis kan inte misslyckas. Men det är ändå Paul Dano som man minns mest utav.
6. "Barnhemmet" - Isande kårar och vacker spökhistoria - på spanska så klart (det bästa skräckspråket).
7. "Before the Devil Knows You're Dead" - Inledningen köttar på i all sin oglamorösa prakt och sen blir det inte mycket bättre. Men ensemblen är fruktansvärt bra.
8. "Death Sentence" - Kevin Bacon i en av årets mest intensiva thrillers.
9. "Felon" - Direkt-till-DVD blir oftast inte bättre. Korpulente Kilmers bästa på ett tag.
10. "Tropic Thunder" - Om inte annat för Tom Cruise härligt underhållande svin.

...och så skräphögen. Vilken inte tjänar nåt syfte att rensa upp i.

"Urban Justice", "Tooth & Nail", "Succubus: Hell Bent", "Machine", "In the Spider's Web", "Storm Cell", "Last Hour", "Dying God", "Alone in the Dark 2".

....och så stinkaren framför alla andra.

"The Happening" - undvik denna miljöthriller för allt vad ditt liv är värt.

Allting blir inte som man tänkt sig, som man vill. Vad man önskar sig är inte alltid vad livet bjuder på. Idag tog ett års saga slut för min del. En saga som jag antagligen kommer läsa med erfarenhetens goda glasögon, med glädjens frid kommer att minnas. Den slutade inte som jag hade velat, men den slutade som den ska. Guds hand får leda mig vidare.

Tack Elin (om du läser detta?) för att du tog dig plats i ett års kapitel av mitt liv. Känn dig fri att husera vidare lite titt som tätt. Kanske inte hos mig men med mig.

Just nu favvolåten av nya upptäckten "Gazpacho". Lite dålig ljudkvalité tyvärr, men ni kan alltid få låna skivan:)

Gå och köp!!!

Idag gjorde jag en sak jag aldrig gjort förrut. Jag vaknade och kände mig som en 26-åring. Jag kan berätta för alla nyfikna att det var ungefär likadant som att vara 25. Kanske att 27 blir annorlunda?

Men livet är som en rullande snöboll, det går bara fortare och blir större för varje rullning. Men det är väl så det ska vara. Ju roligare man har desto fortare går tiden, och man borde samla på sig en hel del under tiden. Senaste året har nog varit mitt bästa (de är alltid så). Nya erfarenheter har jag samlat, nya visioner har jag fått och nya vänner. Jag har också börjat få en krypande känsla av att jag närmar mig Gud, vilket ju är trevligt.

Nu ska jag unna mig några dagars ledighet och fira in nyåret - detta innebär i praktiken att man (gammal som man nu är) försöker hålla sig vaken till tolvslaget varefter man slocknar och sedan på nyårsdagen sitter och knåpar ihop allehanda listor över året som gått. Var så säker på att nån lista kommer publiceras HÄR.

Så jag får tacka för alla grattishälsningar, och alla som fått vara med mig under året som gått. Jag hoppas många av er får vara med under mitt kommande år.

När tiden har gått, maten är uppäten, klapparna öppnade, skämten dragna, traditionerna hållna, hälsningarna givna och tagna, gåvorna skänkta. När allt är klart, sångerna sjungna, bönerna bedda, tankarna tänkta, nötterna knäckta. När knäcken lossnat från tänderna, mandeln hittad, klockorna klämtat. När ankan sagt sitt och etern slocknat, när vintern väntas och värmen spritts. När familjen samlats ännu en gång. Stunden man lägger huvudet mot kudden, disken sparas för morgondagen och ljusen släckts, när granen lyser ensam kvar. När sömnen väntar och man vet att man är älskad. Det är då julen kommer.

Till dig som är
Till dig som vill bli
Till dig som kan
Till dig som inte vet

Till dig som har ro
Till dig som förs med
Till dig som stannar up
Till dig som brinner

Till dig som slocknar
Till dig som klarnar
Till dig som ber
Till dig som anar

Till dig som väntar......

Ibland så kommer känslan över en, att Gud pockar på ens inre. Ibland som att någonting fattas en, ibland som en vision eller stunder man bara är. Ofta låter jag pockandet bara fortsätta tills det mattas av, tills det blir små nästan helt tysta skrap på hård yta.

Men hur ofta jag än låtsas som om det inte finns så kommer det tillbaks. Gud slutar aldrig, han tar en kort paus för att sedan återuppta sitt sökande efter att släppas in. Likt en hackspett som ihärdigt söker bygga sitt bo i stammen, så letar Gud efter ett hjärta att bo och verka i. Men min stam känns kraftig och ogenomtränglig, tjockare för varje årsring som omsluter den. Jag hoppas innerligt att Gud aldrig ger upp.

Så kallar sig det senaste tillskottet i min skivsamling. Snappade upp detta norska band på nätet och såg att de släppt skivor på Intact Records, bolaget med många av Marillions skivor. De verkade också vara någon form av skyddslingar för detta mer erkända band.

Så spontan som jag är vad gäller skivinköp beställde jag deras två senaste alster, "Firebird" och "Night". Nu sitter jag och avlyssnar de för första gången. "Firebird" är en mer sångorienterad skiva som påminner om ett lite mindre metallisk Muse mixat med ovannämnda Marillion - och en del andra influenser. Den kommer att ta några varv innan låtarna sätter sig.

"Night" är dock en skiva som kan ses som en ända lång låt på 53 minuter, om än uppdelat på fem delar. Denna kommer ta lång tid att avlyssna men den där omedelbara fascinationen infann sig direkt på den första delen (17 minuter lång). Vackert, vemodigt och passionerat.

Norrmän kan dem med ibland.

"I Sverige blir jag rädd. Där är så tomt, alla är fulla, allting fungerar. Folk kommenterar om man stannar för rött utan att stänga av motorn. I medicinskåpet sitter en lapp: Vid självmord, ring..... På tv visar de öronoperationer".

Från filmen "Blue in the Face".

Sant....ähhh..det vet jag inte.

Denna kväll såg jag en film av en annan typ än vad jag brukar. Att kalla det film är väl egentligen missvisande, det var en bandad DVD av en predikan. David Wilkerson på besök i Sverige för några år sedan. Den fick mig att tänka och den fick mig framförallt önksan om att skriva lite här.

Nyckelordet var apati. Ett ord som kanske aldrig klingar positivt, ett ord som så totalt dränerar känslolivet och dess ytterligheter. Ett ord jag ofta förknippar med mig själv. Kanske oförtjänt, för trots att jag inte är vad folk kallar en "känslomänniska" så hyser jag många gånger känslor av diverse slag. Jag blir upprörd när folk kommer undan, jag blir glad om jag uppmuntras, jag blir generad om jag komplimeras, jag skäms om jag blir påkommen, jag gråter nästan när jag ser på "Saknad". Det är dock inte dessa delar som jag liknar vid apati.

Det är de dagar då jag vaknar till den sakta ökande trafiken utanför min lägenhet. Då näsan stannar upp lite extra länge, för att sniffa på kaffet, innan jag stoppar det i filtret, och brygger fem koppar. Då jag väljer att inte diska idag igen. Då jag planerat vilken film som ska gå under tiden jag slår på datorn. Då grannarna i huset mittemot blir min bild av världen, en värld jag helst av allt inte vill ska kika in i min, då gardinerna dras för - de där mörkt brungröna som suttit uppe sen jag flyttade in i ettan för snart tre år sedan. Då timmarna rullar, på ett sätt sakta som en snigel med brutet slem, men ändå så snabbt, så forcerat, så tvunget. Då huvudet åter möter kudden för en natt fylld av små episoder som spelas, små glimtar av nåt annat, som nästa dag gör mig trött. Då jag somnat utan att egentligen bry mig.

Då är apati ett ledord för mig.

Det finns så mycket jag gläds över. Jag är inte otacksam, snarare tvärtom. Men jag kan inte annat än undra vad jag missat. Vad jag mist på vägen. Faran med apati är att den smyger sig på en. En process av avtrubbning. Som kristen pratar jag gärna om att vara god, att göra rätt och att avsky det som är fel. Men ofta handlar mitt liv inte efter det goda utan efter vad jag tycker är gott.

Likt frossaren på konditoriet slukar jag bakelse efter bakelse. Det är gott, visst är det? Men någonting händer, antalet ökar och jag stannar alltmer upp där och inom mig börjar det trängas. Smygande börjar mina kärl att täppas igen. Den dagen kan komma då det tar stopp. Det goda är gott men inte gott för mig. Liksom mycken ting är bra, det är oftast inte vår smak det är fel på, så är allt inte bra för oss.

Jesu blod forsar igenom mig, och genom oss som kallar oss kristna. Men svensk kristendom idag proppar i sig goda ting (kärlek är gott men all kärlek är inte av godo, ni vet vad jag menar, eller hur?), tummar på kosten och låter sig avtrubbas. Det gör att Jesu blod inte får flöda fritt, det fastnar på vägen. Det blir stopp.

Jag vet vad jag ger mig själv varje dag, som leder till min apati. Jag vet vad jag matar mig med. Många gånger skulle jag vilja gå tillbaks och ändra, radera ut en del minnen. Mina ögon har sett för mycket. För mycket av glättighet, av missriktade stigar, av perversioner, våld och tal som splittrar och leder bort. Jag har valt så många gånger att låta mina egna begär, lustar och önskningar styra vad jag tittat på. Mina ögon kommer alltid vara av samma slag. Men min syn kan bli oklar, och min syn blir skev. Vad ser jag när jag ser kvinnan med slitet hår och skitiga kläder, mannen med BMW, tjejen med urringning. Jag vet vad jag ser, och jag skäms. Vad ser du?

Vägen ur apati handlar inte om rannsakan, om löften eller om total avskärmning. Det handlar om att säga stopp. Att byta vanor, att gå ut ur konditoriet. Att be Gud om hjälp, kraft och mod.

Som kristna har vi lätt att anklaga Gud, oss själva och andra. Det finns bara en bov. Det finns bara en som njuter av vår apati. Han heter Satan och vi ska inte frukta att anklaga honom. Hans makt är inte bara begränsad till tid och rum, den är också begränsad av oss själva. Du ger honom det han får, din tid och dina pengar.....och allt är hans fel. Men Gud har lovat att krossa honom en gång för alla vid tidens slut. Men redan genom Jesus vann han seger över allt ont. Jag och du får leva med den om vi vill.

Vi badar i apati. Den dagen vi stiger upp är det endast Gud som kan få en genomblöt människa att brinna.

Efter 5 GB datatrafik stryps mitt liv av den stora nationella jätten Telia. En direkt inskränkning av min vardag. Förväntar dem sig att jag ska kunna ladda ner gratis b-rullar på en hastighet av 30kbit/s? Jag kan inte göra nånting. Så resten av denna månad blir tålamodsprövande för min del. Men jag ska försöka blogga, endast för er skull, mina trogna läsare (hoppas detta fjäsk funkar), ni femton som brukar titta in här:)

Man kan drabbas, man kan slås. Av känslan likgiltighet. Med den kommer svagheten. Styrkan går att finna, inte hos sig själv.

Haft en vecka som rullat på, lite som i ett töcken. Lusten att ta tag i saker har tappats. Men så sakta finner man något att hålla fast i. Nu sitter jag denna måndagmorgon och ser verkligen fram emot att basta tillsammans med min gode vän David. Att för några timmar släppa sin vardag och dela den med nån annan. Att fundera tillsammans.

Så kan det vara.

I övrigt börjar jag lyssna på Dream Theaters plattor igen. Platsen är ohotad på toppen. Det finns inget bättre, kanske att det finns vackrare mer själsfulla artister där ute. Men inga som kombinerar melodier, teknisk briljans, grandiosa kompositioner, lyrik med mening och styrka såsom DT. Det är med stor förväntan jag inväntar deras nya skiva, ute någon gång i vår...mmmm.

Topp tio just nu av Dream Theaters skivor.

1. Images & Words (låt - "Learning to Live)
2. Scenes from a Memory ("Home")
3. Awake ("Lie")
4. Octavarium ("Octavarium")
5. Six Degrees of Inner Turbulence ("The Glass Prison")
6. Systematic Chaos ("Ministry of Lost Souls")
7. Train of Thought ("Honor Thy Father")
8. Falling Into Infinity ("Lines in the Sand")
9. A Change of Seasons (eftersom det är en enda låt så "A Change of Seasons")
10. When Dream and Day Unite ("The Killing Hand" :))

Tiden har sin gång, och under tiden föds man och så dör man. Idag tar vi avsked av skådespelaren Robert Prosky (f.1930). Filmer värda att kolla upp är bl.a. "Dead Man Walking", "Mrs. Doubtfire", "Den siste actionhjälten", "De skoningslösa" och "Gremlins 2". En sympatisk karaktär på vita duken. Saknad men inte glömd. Robert Prosky blev 77 år gammal.

Vem är jag? Vad gör mig?

Jag önskar ses efter min personlighet inte min smak, mina relationer inte mina vänner, min tro på Gud inte min religiositet.

Ofta bedömmer jag människor efter deras stil, smak, utseende och alla övriga yttre ting. Alltför sällan börjar man skrapa bort det för att se vad som döljer sig bakom. Jag kanske inte är ensam om att göra detta?

Självklart är dessa yttre ting faktorer som gör att man kommer närmare vissa mer än andra, men det är inte de som gör människan. Tittar jag på mina vänner och de som jag umgås allra mest med så är vi förvånansvärt olika i mycket, men vi har en del gemensamt. Det kan räcka med dålig humor för att man ska överseende med allt annat, det kan räcka med att man gillar film enormt (man måste inte ha samma smak). Hos nån annan är det skägget som förenar, och nån har man växt upp med.

Men till sist är det ändå det att man lyckats gå runt detta och börjat lära känna människan bakom allt som gör att man är vänner.

Så, tack Andreas, Samuel, David, Karolina med flera för att ni släppt in mig.

Är det bara jag som tycker att mediatäckningen på Arboga-rättegången har någonting sjukt över sig? Är vi verkligen så intresserade av andras olycka? Bryr vi oss mest om dem, eller vill vi veta alla de smaskiga detaljerna? Försöker vi förstå varför någon kan begå ett sådant brott?

Jag vet inte. För mig räcker det att se liknande på film - vilket i sig är sjukt nog. Jag behöver inte mer.

Den Allsmäktige. Gud är inte bara en gud med högsta position, han är inte bara den som sitter på tronen, den som bör vara prio ett i mitt liv. Han är även en gud som har all makt. Inget sker utan hans insyn, inget blir till utan hans vetskap.

Jag använder gärna hans makt till en källa att hämta hjälp ifrån. En källa att bli styrkt av. Likt "ungdomens källa" doppar vi oss i hans makt för att ånyo få "evigt liv". Bli fullständigt helade.

Jag använder gärna hans makt som en anklagelse att allt skiter sig. Gud är den störste syndabocken i mitt liv. Skulle han se mig, så skulle han också ändra allt efter min goda vilja.

Jag använder gärna hans makt som ett ok. Det är hans makt som tynger mina steg, det är hans övervakande som ger mig skuld.

Gud använder gärna sin makt till att älska oss. Han kan förändra allt. Hans makt är den största makten, och en liten del av denna har han givit till oss. Den största handlingen Guds allsmäktighet har visat är den att han gav oss möjligheten att välja. Det är min fria vilja som tynger mig. Inte för att den känns oönskad, utan för att den önskar göra det som jag vet är fel.

"Ungdomens källa", den ständiga jakten på evigt liv. Ingen av oss är av mänsklig natur evig. Gud har gett oss en källa att doppa oss i för att få evigt liv....jag hoppas du finner den.

Under tiden vi väntar på det eviga så har Gud lovat att hjälpa oss, att ge oss det vi behöver. Han började med den fria viljan, han önskar att vi med den väljer att ge Honom makten över våra liv.

Har ett exemplar av Coldplays "Viva La Vida" CD som jag ej behöver mer. Ge mig din motivering till varför du ska få den?

Två dagar i rad har jag trotsat julhandelns rush och gett mig ut på stan. Undvek den dock för det mesta genom att slå mig ner på ett fik tillsammans med fem andra snubbar (däribland två blodsbröder). Det blev halvtaskig lasagne och några timmars förströelse. Men eftersom vi endast var män som var samlade kring bordet så blev också samtalen färgade av detta, vilket av den utomstående (kvinnan) kanske kan upplevas barnsligt, mansgrisigt m.m. - men vilken tur att även kvinnorna har sina stunder för sig själva (för där hade jag inte trivts lika bekvämt).

Ja, om ingen annan, uppskattar i varje fall jag att ibland få varva det seriösa med det oseriösa, det rumsrena med det skitiga. Lika viktigt som att kragen sitter på plats, lika viktigt är det att man vågar prata om det som finns under bältet. Vuxendomen måste få blandas med det barnsliga.

Det som sägs vid dessa bord skapar männen, det får dock aldrig yppas någon annanstans. Så är det bara.

Allvarligt talat, det är viktigt med tid med folk man tycker om. Att kunna umgås på olika sätt med olika människor i olika konstellationer.

Om man lever längre för att man skrattar så blev jag helt klart äldre idag.

Detta innebär för mig personligen några anledningar till extas, och en del andra till vånda. Saker att njuta av under julen är julmusten, familjen och ett och annat trevligt möte med de annars så kyliga svenskarna. I övrigt är julen ett stort spektakel som senaste åren alltmer går ut på att shoppa loss så mycket som möjligt och helst så tidigt som möjligt (för att sedan hålla uppe tempot tills nyår anländer).

Tacka vet jag ekonomisk kris, det kanske kan föra med sig nåt gott i alla fall. Jag är dock inte någon kallsinnad juldemonstrant som bojkottar högtiden, andemeningen av den är högst god- och varmhjärtad. Så därav har jag idag på en halvtimme avverkat halva klappinköpen. Jag valde detta år att använda naturfärgat papper i brunabajsskalan från Granit, allt för att på ett så enkelt sett som möjligt ge fokus på gåvan istället för dess omslag.

Dessutom har jag ordnat en virtuell försmak till julklapp till en av mina bästa kompisar, Andreas. Låt mig presentera dina nya grannar. God Jul på dig din lille lök!

Läste precis här att Rafael Edholm ska göra ny film med inspelningsstart så långt fram som februari 2010.  Detta skulle vanligtvis gå mig obemärkt förbi, möjligtvis lagras långt bak i minnet (Rafael Edholm känns som ganska originell), om det inte vore för att en av rollerna planeras innehavas av Michael Wincott. Kanske en av de mest underskattade människorna på duken.

Lekar jag gillade som liten

1. Gömma nyckeln
2. Djurleken
3. Affär
4. Mörkerkuragömma
5. Burken
6. Tipspromenad i hemmet
7. Försöka-hitta-på-något-att-göra-med-brorsorna-leken

Fixade programmet Spotify efter tips (och lite tjat) från Andreas. Förhoppningsvis innebär detta ett enkelt och billigt sätt att upptäcka en massa ny musik. De verkar ha en lovande stor katalog att välja ifrån.

För övrigt inskaffade jag igår Coldplays 2CD Edition av "Viva La Vida". Ser fram emot de nya låtarna på cd 2 och en förlängd version av låten "Life in Technicolor".

Dolphans senaste tillskott till kulturen är väl beundransvärd för dess sociala patos, men kanske inte lika mycket för dess övriga innehåll. Men ändå kanske det spöar hela Dolphans övriga material (men bara kanske)?

Såg denna film ikväll på bioklubben "Måndagsmys". En bra film, sevärd inte minst för skådespelarna. En film om kärlek och relationer, åldrande och livets gång.

Ett citat från filmen jag fastnade lite i var: "-Vackra människor är osynliga, deras skönhet förblindar en, man ser inte personen". Citatet är inte ordagrant men innebörden är det.

Funderar lite kort på om det kan vara så i andra sammanhang, att det kan vara så hos människor är jag övertygad om. Men kan det vara så att även saker, företeelser och åsikter m.m. kan falla i samma mening. Att utsidan är det som vi dömer och insidan spelar ingen roll (oavsett dess innehåll). Jag tror det, ofta låter vi nog intrycket avgöra.

Spelar ingen roll om ostron smakar skit, det är dyrt och lyxigt så därför äter man.
Spelar ingen roll om man är livrädd, man kör fort ändå, det är ju ändå lite coolt.
Spelar ingen roll om man inte menar det man säger, det låter ju bra.

Fick mig också att tänka på denna låt av Marillion:

 

Annars var filmen bästa citat:

"- You are so morally superior to me. Even your adultery is better than mine. Your's play the oboe"

Hela min tonår jagade jag Gud, eller rättare sagt möten med Gud. För att vara ännu mer konkret, sådana där möten med Gud som jag trodde var vad det hela handlade om. Man skulle gråta, skaka och hela ens värld skulle skakas om, på detta fick gärna någon framtidsvision landa på en sinne. Man ville veta med säkerhet att Gud fanns och vad han ville med mig.

Att jaga kanske är lite fel ord, för jag hör till den där ganska stora klicken, som ogärna klampar fram på möten. Jag känner mig bara uttittad och avslöjad.

Men frågan är om inte Gud har mött mig många gånger mer. Det är nog han som kommer på mig sittandes på bussen med en plötslig känsla av glädje, det är nog han som när jag torkar av imman på spegeln efter duschen och ser mig i spegeln känner mig alldeles på rätt plats. Jag tror också det är han som slår mig med tvivel och frågor om han verkligen är där.

Kanske borde man sluta försöka avtala tid och plats med Gud, han brukar inte dyka upp där man förväntar sig. Han möter en på små sätt och ibland stora sätt. Jag tror både jag och Han föredrar de små.