jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Ibland känns det bara som att grunden verkar borta. Jag måste bygga om, men vet inte vart jag ska börja. Jag önskar jag hade en manual som Ikea. Iofs gjorde jag fel med den också.

Nej, det händer inte så mycket här. För just nu skiter jag i bloggen!!

 MAURY CHAYKIN 1949-2010

Jag tycker om att minnas människor, det känns alltid konstigt att de plötsligt intë längre finns, att inte längre kunna lägga mer till tiden. Men desto mer kan deras minne ge nya avtryck, nya upptäckter och liv i gamla sådana. Maury Chaykin togs alldeles för tidigt, en av många sköna birollara i filmens värld. Alltid där för att förgylla och hamna i stjärnornas skugga. Maury var inte Hollywood kär utan jobbade mer i sitt, som vuxen, hemland Kanada.

Detta är värt att se.

Dansar med vargar: Minnesvärd som den som beordrar Costner sin postering. Dessutom kissar han på sig.

Sanna lögner: Samarbete med Atom Egoyan, som han jobbade för i Den gode mannen (som jag inte sett tyvärr). Detta är en helt klart sevärd thriller med sensuella undertoner.

WarGames: Är väl en klassisk 80-tals rulle med Matthew Broderick. Kul för dess numera uråldriga datoriserande intrig.

Mystery, Alaska: Helt ok hockeyfilm med Russell Crowe. Småmysig inte mer.

Owning Mahowny: Främst kanske för Phillip Seymour Hoffman. Men Maury är ju med på ett hörn.

Som de flesta birollara lyckas han med bedriften att man knappt kommer ihåg hans prestationer, men varje gång han dyker upp ler man med glädje. För man vet att det är tryggt. Sen gömmer dem sig i den osynliga världen bakom stjärnan.

Sov så gott Maury.

Är det bara jag, eller rinner tiden ifrån. Det känns som att det var igår man tog ett beslut, ett beslut om att ändras, men det var länge sedan, så länge sedan. Vad gör jag med tiden? Den passerar, som pendeln på perrongen. Utan att stiga på vandrar jag bara längs med och ställer mig på ytterkanten och undrar var spåret slutar.

När inte orken räcker till söker jag de tillfälliga kickarna, det som får sätta färg för stunden, men som många gånger inte upplevs som så viktiga eftersom jag ständigt missar det väsentliga.

Jag har en hel del tankar om min framtid, och andras. Men jag undrar om den kommer bli så annorlunda som jag hoppas, eller om den kommer vila i samma osäkra sökande som nu.

Samtidigt som jag undrar så ger människor runt omkring mig pondus, kraft och inspiration. Från oväntade håll dyker peppande ord upp, iaktagelser som vittnar om att jag faktiskt förändras. Jag tackar för dessa människor, många av dem på jobbet.

Men ibland är det svårt att ta steg framåt, att lämna missade chanser bakom sig, för allt man kan ta med sig på resan är ju erfarenheterna. Det är antagligen värt att hoppa på tåget.

Jag hoppas verkligen att denna dagen återkommer, dagen då de som önskar får lov att mäta sig i friidrottens anda. Ett gäng på åtta personer trotsade en liten gråmulen lördag och begav sig till Borgsmo Idrottsplats i Norrköping för att genomgå en organiserad tiokamp. Tyvärr, kanske, blev det en niokamp eftersom stavhoppen inte gick att genomföra. Detta var ju av ytterst tråkig notis eftersom flertalet av oss räknade detta som vår starkaste gren.

Efter att ha stött och blött bland löparbanor, sandgropar och kastcirklar så var vi efter 6-7 timmar klara. Ett roligt slit, som nu knappt två dagar efteråt resulterat i stela muskler så gott som överallt.

Skulle vara grymt kul om detta fick bli en årlig liten dag, med utökat deltagande, både tjejer och killar. Vi som genomgick premiären hade i alla fall kul, oavsett resultat.

Men jag är besviken på 1.44 i höjd.

Om vi alla, hoppas jag, fick välja så skulle vi vilja se en förändrad värld. Det är väl inte så många som i ärlighetens namn diggar svält, fattigdom, olycka och andra mindre trevliga företeelser. En del av detta är långt borta från min trygga vardag i Sverige. Mitt största problem just nu är att jag lyckas slarva bort lghtsnycklar.

Andra problem ser vi även inom våra gränser, de är så fort vi vågra öppna ögonen faktiskt ganska många, omfattande och nära inpå. Merparten av oss har det materiellt helt ok, men många människor i Sverige idag mår dåligt. Det räcker med att jag går till jobbet och lyssnar på berättelser så förstår jag att det är så.

Så vem vill inte se en förändring?

Jag tror på Gud, jag tror på att hans kraft kan förändra, men ffa tror jag på att han behöver oss alla. Jag tror även på det goda hos alla, även om man inte tror på den Guden jag tror på. Jag tror att vi kan förändra tillsammans.

För min del, just nu, rullar många tankar i huvudet och i hjärtat brusar känslor så smått, för att förändra. Men jag lyssnar på min Gud och hör bara en sak - "Sök först mitt rike..."

Det är där jag står nu, i början av att leta mig tillbaks, kanske till en plats jag aldrig riktigt varit på, men antagligen en plats jag länge sökt.

Funderar lite. Hade en helg i Hönö. Den var bra, jag gick dock ibland och undrade varför jag såg fram emot att åka iväg. Visst, det skulle bli kul att sola och slacka på stranden, att larva sig i bilen, att göra Liseberg osv. Men många gånger vill man ta tid för att få ut nåt mer.

Svaret fick jag de sista två timmarna i bilen på väg hem från Jönköping. Totte hade tänkt lyssna på talbok, jag hade tänkt sova och lyssna på musik.

Vi pratade.

Om det väsentliga. Vi repeterade INTE alla snuskiga vitsar resan redan hade fått ta del av, vi graderade INTE vilken åkattraktion som var bäst, vi planerade INTE vad vi skulle hitta på för kul nästa gång. Nej, vi delade tankar om kallelse, om tro och om Guds plan med våra liv. Vi pratade om saker som inte blivit som man tänkt sig och saker man verkligen tror ligger framför. Hoppfullt.

Och detta är väl också svaret på varför jag vill att min församling ska andas liv igen, varför jag önskar mina vänner ännu mer gott. Inte för att vi ska få ploja, njuta och ha kul först och främst. Utan för att vi ska dela livet, våga störa ruljansen med frågor, önskningar, tvivel och allt annat.

Visst kan jag tänka mig att leva på som jag gör. Inte behöva grubbla på vad som sker bortom min värld, vad som skulle kunna vara eller vad som kanske retar solkanterna. Så länge jag är lycklig fungerar det ju...och jag är lycklig.

Men då tror jag att jag och vi andra undviker. Undviker att sträcka oss efter något mer, att låta utmaningen möta oss, att våga ta steget ut för att förändra. En förändring som definitivt inte grundar sig i vår egen bekvämlighet utan i att vi vill se fler nå fram.

Jag hade kunnat lyssna på iPoden och sovit hela vägen till Norrköping. Jag hade kunnat summera helgen med roliga vitsar, hisnande åkturer, halvtaskig snabbmat och trevligt väder. Men både jag och Totte vågade släppa masken ett litet tag (ja, vi är ju vänner så varför inte) och låta oss bli styrkta. För att vi vågade att INTE undvika det inte lika lättfångande.

Imorgon går bilen till Hönö. Tottes bil då alltså, för jag har ännu inte förmått mig till att köpa bil. Varför skulle jag egentligen?

Hönö med omnejd kommer nog bli en riktigt bra plats för rekreation. Det blir jag, Totte och tjejerna från Jönköping som under fredagkvällen anländer med buller och brak. Väl där möts man ju kanske upp av en kommitté, eller åtminstone Jonas.

Liseberg på söndag oxå. Ytterligare en chans att sätta sig emot att det är otäckt med karuseller.

Jag vill i alla fall ha en helg där jag inte måste tänka så mycket, lägga funderingarna på en hylla högt upp och plocka ner dem först nästa vecka. Då är jag ju tillbaks i Norrpan, med sina gröna plättar att sola på, sina lättklädda människor att flukta efter och fyllda kaffekoppar att dricka upp. Allt med Guds välsignelse.

"Vi har så det räcker till allas behov, men inte till allas begär" - Mahatma Gandhi

Det är ju inte så svårt, att leva. Oftast räcker det ju med att vakna och gå upp och så rullar saker igång och tuffar på. Inte sällan i samma spår som dagen innan. Det känns ju tryggt. Men olidligt tråkigt också...ibland. Kanske frustrerande.

Ungefär varje dag funderar jag på vart jag är på väg, vilka mål som jag bör uppnå, men ffa vilka jag vill uppnå. Eller så kanske jag ska tänka tvärtom?

Satt ikväll efter arbetspasset och pratade med en kollega. Vi gled in på min resa till Etiopien. Det märks ibland att en del är imponerade över att man gjorde det. I detta fall märktes också en genuin vilja att försöka förstå hur det påverkat mig. Riktigt kul att prata. Jag är inte ensam om att fundera hur livet levs, hur det enkla livet som går i hjulspår skulle kunna bli lite mer komplicerat, men också överraskande och fyllt med mening.

Inte det att allt som inte innefattar tropikskjortor, fattiga barn, lergolv, begränsade biståndspengar och svett, automatiskt är att förbise, inte värt att sträva efter. Nej, bara det att livet kanske har mer att bjuda?

Jag, jag vill ha mer, jag vill fortsätta utmana mig och mitt sätt att vara, mitt sätt att sparka igång dagen.

Jag är trött på när mikromat, schampoosorter, färg på tapeter och lönekuvert är det mest väsentliga som finns. När man inskränker sig till att bara se så långt som sin egen spegelbild, ligger håret rätt? Jag vill kunna bry mig mer. Jag vet att också jag är fast i det individualistiska samhället, konsumtionen och egodrivet. I det livet finns inte så mycket plats för fattigdom, svält, krig, alkoholism, socialfall, depressioner, kriser och naturkatastrofer.

Idag blev jag mäkta trött när min nya lägenhets väggar var lite smutsiga och i behov av målning. Det kommer fixas, men inte just NU. Jag blev lite småputt.

Men visst det kanske är enklare att reagera så när det är nåt jag äger. Men va fan, det är ju MINA medmänniskor.

Jag är lite sugen på att dra till Sierra Leone, jobba lite, sen dra till Liberia och slappa lite på surfiga stränder. Men tiden räcker väl inte till just nu. Tålamod, Jona.

Bytte lite namn på bloggen idag. Inte mycket, mer ett tillägg. Jag heter fortfarande Jona Borén, det ändrar jag inte förrän jag gifter mig. Men jag ville markera lite var jag står just nu, och att bloggen i mångt o mycket får fungera som en kanal för mina tankar kring detta plus ett o annat musiktips och lite nonsens.

Snappade upp lite om Moder Teresa - efter Shane Claibornes bok är jag sugen på att läsa en biografi över kvinnan - och hennes förhållningssätt till sitt arbete. Hon arbetade i Calcutta bland de fattiga o behövande. Hon är en en evig symbol för medmänsklighet, uppoffrande och kärlek. En förebild i mångt.

I alla fall så har hon sagt att vi alla behöver finna vårt Calcutta. Och det hoppas och tror jag. Just nu är jag på väg mot det och guidas lite försiktigt fram av Gud eller nåt annat.

Så där fick ni förklaringen för de som undrar.

Svenska kyrkan var snäll idag, de lånade ut en toalett åt mig för syftet att blöta håret och dricka lite vatten. Bajsat hade jag redan gjort. Som tack för vänligheten o gästfriheten sa jag just det (tack, alltså) och bjöd dem på ett boktips i form av Shane Claibornes "Den oemotståndliga revolutionen". Jag har bara läst ett kapitel, men det räcker väl för att veta att den är bra.

De blev kanske lite paffa, det är väl inte så ofta som snygga dagdrivare ger dem boktips om alternativa livsstiler byggt på ett klart och centrerat Jesusperspektiv.

Intressant var dock att en av dem direkt frågade var han, författaren, var ifrån. Han är amerikan, från södern. Direkt började han förklara att där sjöng de gospel, negerkörer och ett ganska livat typ av möte hör till standarden. Jag förstod att inget var illa ment, men att det ändå insinuerar nåt. Vad detta nåt är får vi väl tolka själva.

Jag svarade att han, författaren alltså, bor o verkar i Philadelphia, vilket inte är samma sak. Jag tackade igen och gick därifrån ganska nöjd med dagens boktips.

Det centrala här är inte boktipset utan just hur mycket en bakgrund spelar roll. Som att den alltid styr vad nuet råkar vara. Ingen kan väl förneka historiens mening för framtidens resultat, men ofta används bakgrunden som ett "bara för att"-argument.

Bara för att du är pingstvän så ska....
Bara för att du är sosse så tycker...
Bara för att du är kvinna så kan du...

osv.

Hade allas bakgrunder spelat såå stor roll så är det väl tur att Jesus inte helt o fullt anammade att han var jude. Eller så blev det där bara en alldeles för spetsig liknelse?

Nu tar jag andra kapitlet...

Vad händer när frågorna kommer en gång till?

Jag snackar existensiella frågor, där den största och mest grundläggande kanske är "Finns Gud?". Hade ett givande och intressant samtal med Linn Lundholm i bilen hem från Nyhem. Vi snackade om lite allt möjligt, men en del rörde sig kring det kristna livet post-tjugo.

Vad händer när vi som utåt sett varit trygga i hamn sen barnsben, som verkar ha funnit vägen och hittat fram till Gud, vad händer när vi ännu en gång får möta tvivel om detta med Gud?

Finns det en plats i dagens kyrkor där man får lov att dryfta dessa? Eller blir man bara bemött med blicken "Du ska inte ha sådana här frågor vid det här laget". Varför tror vi så ofta att det som en gång blev självklart alltid ska fortsätta vara självklart.

Jag vet inte varför tvivlena kommer, men något har det nog med att göra att den Gud jag trott på inte längre känns relevant i mitt liv. Misstaget (om det nu finns) ligger antagligen på min sida, jag har inte närt nog. Plötsligt står man där, livet har format en vidare men sin Gudsrelation har man slutat forma för längesedan. Varför?, jo jag trodde att det självklara var konstant jag med.

Eller jag vet inte, tankarna far runt. Handlingarna lyser med frånvaro. Guds rop hörs inom mig. Lyssna på dina medmänniskor, det vill bli hörda, sedda, märkta.

Att bry sig är väl en självklarhet, eller?

Några dagar på Nyhem. En klassiker, men inte för mig. Jag har varit där förrut, upplevt regnet, hamburgerhänget, mötena och allt därtill. Aldrig hittat dit riktigt, men nu var det kul att återse det.

Tre nyttiga dagar tror jag. Dagar som gav mig lite mer hopp, lät mig närma mig. Sista tiden har inneburit slitningar hos mig, vill jag vara en del av den kyrkan jag ser eller vill jag bryta mig därifrån? I helgen anade jag att det är ok att bryta sig mot det som frustrerar, Gud lägger mitt hjärta tillrätta, behöver inte streta emot det. Men helgen anade också att det går att närma sig kyrkan igen, det går att uppskatta den och dess former. Formerna som jag ändå har mycket att tacka för.

Två böcker som jag hoppas kunna få ut något av. Shane Claibornes "Den oemotståndliga revolutionen" samt Carl- Henric Jaktlunds "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar".

Där startar jag nu.

Men om vi nu blickar framåt, vad ser vi?

Brukar ibland prata om, med andra men kanske mest med mig själv, om att saker ska ha ett syfte. Därför funderar jag på denna blogg, den måste ju det med. Mer än bara vara ett lite cyberlallande för spridda stunder.

Jag funderar på om det får bli en blogg vigd åt musik, kanske musik + film. I detta kan man väl även få med lite andra viktiga vinklar.

Eller?

Känslan, av att vara fri. Att allt ligger framför en. Det är väl den alla har när man tar studenten, jag hade den och mina kamrater med mig. Äntligen slipper man den obligatoriska delen av livet som innebär skolgång och man får lov att välja. Vart man ska ta vägen.

Jag gick till Matex, jag njöt av att jobba, tjäna pengar och smaka lite lätt på vuxenlivet. Men jag var kanske inte så vuxen som jag ville tro. Några år till larvade jag mig och gled vidare. Men sen kom det ikapp och jag blev tvungen att välja vad jag skulle göra av allt.

Därför sitter jag på ortopeden idag och bloggar om minnena från studenten. Att klä upp mig i kavaj (samma som jag använder än idag), strypas av grattisband runt halsen, besvikelsen att inte så många ville skriva i min mössa, lyckan över att ha klarat mig, men också funderingarna på vad det ska bli.

De har jag fortfarande.

Annars påmindes jag idag om att lyssna på Jonathan Johansson. Det blev ljudet till promenaden, och det var ett bra ljud.

Det är ett år sen jag första gången besökte PMU-huset i Flemingsberg. Igår var det tredje gången. Det känns som ett kärt återseende, en plats som innebar starten för ett äventyr. Jag besöker praktikantutbildningen och delar med mig av min erfarenhet. Hur jag hade det i Etiopien, hur jag upplevde att göra det som en hel grupp svenska ungdomar nu är på väg att göra.

Jag vet att en av anledningarna att jag är här är att jag kan peka på att det kan bli tufft. Att ens förväntningar kan ställas på kant.

Och det är jag oerhört tacksam för. Dagligen tänker jag lite på Etiopien, på tiden där, på känslorna, på allt som inte blev som det skulle och på allt som blev som det var menat. Jag längtar tillbaks, jag längtar att få gå på grusvägarna och bara vara. Men jag vet att det inte är nu.

Innan jag åker tillbaks och hälsar på behöver livet få in nästa växel, få landa ytterligare i alla intryck. Hade en trevlig promenad med Sama P häromkvällen. Diskussionen rörde frustration, frustration över vad det kristna livet är och borde vara.

Ibland står jag bara och stampar, irriterad på kyrkan och dess appearance, lockad av världen och dess nöjen, osäker på var jag ska placera mig. För jag vet att jag inte vill fastna åt något av hållen. Jag vill leva i världen, med "kyrkan" bärandes med mig.

En pizza, en bärs, ett trevligt sällskap, en hjälpande hand...allt utom att jag inte dricker öl (o det har inget med Gud att göra, bara smak).

Detta borde vara årets största skämt. Ett så totalt innehållslöst firande av nonsenskvalité. Box office styr vart priserna går, och tonårspubliken får som de vill. Men jag är ju inte tonåring längre så jag kanske inte behöver bry mig.

Men seriöst, Twilight:New Moon Årets film!!!!