jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Korrespondens mellan Europa-Afrika börjar bli mitt största irritationsmoment.

I ett steg att börja tömma min lägenhet så slängde jag igår växterna i fönstret, jag hade ändå glömt vattna dem. I ett drygt år har dem stått där och ibland stått på ravinens kant, men lyckats räddas av lite vatten och fortsatt sin lite dystra tillvaro i mitt fönster.

Men nu är det en ny tid. Nu är det dags för mig att lämna det halvtorra, de vacklande livstecknena, det spröda som vajar. Dags att sträcka mina rötter längre än min inrutade "kruka" som drejats kring mig hitintills. Slå sig ner i ny mark, inte byta frö bara mån.

Kanske kan det ge ny kraft, ny grönska, ny frukt?

Sen kommer jag såklart hem och då kommer det stå nya växter i mitt nya fönster. Kanske att jag lärt mig ta hand om dem bättre, så det frodas mer.

I mina förberedelser inför SIDA-kursen i Härnösand ingår uppgiften att läsa en skönlitterär bok ifrån det aktuella land man ska åka till. I mitt fall alltså Etiopien.

Jag söker tips om BRA böcker skrivna av nån etiopier. Nån?

Vågar vi göra det vi vill? Vågar vi bryta mönstren? Men framförallt, vågar vi upptäcka något nytt?

Lite av det innebär nog Etiopien för mig. Jag kan förklara resan med att det varit en önskan i flera år att se något annat, jag kan hoppas på att jag lär mig mycket nytt, att det blir mig till nytta för framtiden. Jag kan också peka på en längtan att upptäcka mer av vad Gud kan göra i både mitt och andras liv.

Men svaret på varför jag reser är en motreaktion. En effekt av insikt, en affekt av vissa känslor. Livet som rullar i slentrian, avsaknaden av syfte och tröttheten på allt det vanliga.

Inte för att det är något fel i att jobba 8-17, att var dag somna tryggt i sin trånga lägenhet och att alltid kunna ana vad som väntar runt hörnet. Det finns mycket att uppskatta i det man har, och det finns mycket att lära i insikten om detta. Men ibland formas allt till en distans, till sig själv, till andra och till Gud.

Den distansen gör att jag vill åka långt bort. Det jag vill är inte att lämna allt, utan att återvända till det som är värt att återse.

Jag tror jag behöver en tid iväg för att kunna se på "hemma" med nya ögon.

Denna blogg kommer härmed att vigas till ett mer konkret syfte. Denna höst kommer jag att resa till Etiopien. Detta kommer genomföras genom PMU's praktikantbidrag och via min församling.

Det innebär ett stort steg. För en stund kommer jag lämna allt det trygga jag byggt upp här hemma och endast ta med mig en liten del av det till ett land som fram tills nu varit en avgränsad del på en karta.

Min tanke är att jag under tiden kommer att uppdatera denna blogg, så att alla som vill kan följa min tid där nere. Men redan nu, en bit in på förberedelserna så tänkte jag avsätta detta utrymme för mina tankar kring det hela.

Hoppas det kan väcka lite inspiration, lite diskussion och generera intresse (inte först och främst för mig utan för företeelsen som sådan).

Häng med!

I dagarna som var sällade sig den sista i brödraskaran till det man kan kalla vuxenlivet. Josef tog studenten. Nu är det inte längre samhället som kommer att mata honom, nu är det han som ska mata samhället.

Jag har ingen aning om vad han har för riktlinjer, vilka tankar som rör sig runt i huvudet. Jag vet inte vad han ska bli när han blir stor. Kanske inte att han själv vet? Men Gud vet, och har det förberett för honom. Så för honom, och för oss alla andra, så gäller det att lägga framtiden i Guds händer.

Men allt han har, och allt du har, har givits av Gud. Dina gåvor, visioner, gillanden och funderingar är planterade i dig av en anledning.

Jag är väldigt säker på att min bror har en ljus framtid framför sig. Han har kommit långt, mycket längre än vad jag själv hade kommit när jag tog studenten.

Jag är ganska säker på att vi alla har en ljus framtid, om Gud finge bestämma.

David Carradine är död, antagligen genom att ta sitt eget liv. Oerhört tragiskt. Jag har inte sett så mycket med denna man, och det mesta kan i ärlighetens namn klassas som skit. Men somliga lämnar avtryck ändå. Han blev 72 år gammal.

Sörjd av en hel värld av fanatiker.

Ni som inte vet vem han är så är det Bill i "Kill Bill".