jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Nu packar jag ihop och drar. Miss me as much as I miss you? We'll keep in touch. Hej hej Sverige, noterat att jag var borta?

Nagra dagar kvar innan jag ar hemma igen. Ska bli skont att kunna ga runt bland platser man kanner till, att veta vad som funkar och hur det funkar. Trakigt dock att lamna aventyret, att smalta in i massan igen. Sista dagarna har jag varit i Tanzania och besokt vanner i Dar-es-Salaam och avslutar nu med att sola och gassa pa Zanzibar. Resan till Tz kommer jag inte angra, vi har varit flera PMU:are har samtidigt och vi har haft nagra riktigt roliga dagar tillsammans. Blandat bade lek och allvar. Vi har alla varit med om ett aventyr, och fatt nya perspektiv pa livet.

Nu kommer jag hem och ska forsoka pa basta satt att dela med mig av min erfarenhet, at dem som vill och ar beredda att lyssna. Annars lamnar jag det hos mig sjalv, for mitt mal ar inte att beratta om exotiska platser eller basta shoppinggatan i Addis. Mitt mal ar att kanna att jag tillater mig att forandras, att dessa lander jag besokt (Etiopien, Djibouti och Tanzania) inte bara blir en bock i listan utan att dess manniskor lamnar avtryck, att jag fattar vilken ojamn varld vi lever i.

Jag ska forsoka jamna ut den lite hoppas jag.

Sa mycket tid som gatt har nere at att prata om allt man saknar och allt man langtar till. Och visst ar det sant, mycket dar hemma saknar jag och mycket langtar jag tillbaks till. Men nu nar tiden borjar ta slut har nere sa vander tankarna riktning. Nu borjar man prata om det man kommer sakna med Etiopien och det man kommer langta efter dar hemma. Fullt naturligt antar jag.

Men pa manga satt, och det ska inte missuppfattas, vill jag inte hem. Det finns ju mycket att atervanda hem till, jobb som jag trivs med, arbetskamrater som ar urkul att jobba med och vanner som jag alskar att hanga med. Men arligt sa finns det mycket jag inte vill hem till. Slentrianlivet som puttrar pa, utan att stota sig med nat, utan att utmanas. Bekvamligheten i att bara lata allt vara som det ar, att inte sporras till att faktiskt forsoka forandra saker och ting.

Sen ar jag ju frikopplad, det finns en hel del i mig som bara vill leva lite har och lite dar. Jobba utomlands med saker som kanns nyttigt, inte framst inkomstbringande. Familjelivet kanske lockar, men det far lov att presentera sig for mig forst, jag kanner mig inte sa benagen att slita for det just nu. Sa kanske framtiden styrs mer av hur manga tomma sidor passet har an hur skont det ar att rota sig pa en plats. Men vad vet jag, jag snackar kanske mer an vad det blir av.

I ovrigt sa undrar jag om att peta i nasan ar en mansklig rattighet? I sa fall sa ar nog Etiopien det land som efterlever det mest. Snorkusarna lever farligt - overallt!!

Vi ar nagra svenskar, och vi blir fler, som bor pa gasthuset. Darav har vi borjat fundera over att grunda en svenskkoloni med tillhorande ambassad m.m. Jag menar vi vill ju inte aka till Etiopien och uppleva ANNAN kultur an vart svenska arv. Vi vill sjalvklart INTE kaka injera med mystiska kottgrytor nar Sibylla har en alldeles utmarkt korv med mos-meny. Vi vill ju undvika att behova prata ett annat sprak och vi vill absolut inte fira andra hogtider an sadana som innehaller skaggiga gubbar och fallossymboler.

Darav har vi nagra onskemal. Kan Sibylla oppna filial i varan koloni, vi fixar dragliga arbetsforhallanden, och finns du darute som vill knega som passkontrollant? Hor av er.

Tills allt detta lost sig fortsatter vi lasa in oss och dansa hambo och klaga pa vadret.

Blev sa grymt sugen idag att nappa pa Leos erbjudande om att haka pa till Somaliland, synd att jag maste till Tanzania om en vecka, annars hade man ju hunnit titta in till Hargeisa och sedan dra ut till Roda havet och ta sig en simtur.

Jag far val vara glad att vara har istallet. Det blir lite nya svenskar pa ingang fran Uganda som jag ska ta hand om lite, visa dem Addis och ge dem av alla mina fantastiska rad. Trygghet kallas det.

Annars har sista dagarna innehallit mest funderingar kring post-apokalyptiska temafilmer, karleksrelationer, religion, bajs och vilken nasta bok borde bli. Djupheter med andra ord.

For den som undrar blev det Dennis Lehanes "Gryningens land".

Tiden gar, vilket ju ar helt oundvikligt, precis som sig bor. Fragan ar vad jag gjort med min tid. Gemensamt med manga jag traffat under resan gang ar diskussion om huruvida vi gor nagot som betyder nagot. Ofta upplever jag att jag inte gor mycket vasen av mig, inga storre prestationer, inget arv att lamna kvar. Ja, jag drog medvetet upp proportionerna i foregaende mening.

Men visst vill jag titta tillbaks pa en tid som inte bara inneholl dod sadan, inte bara blev meningsfyllda genom att fordrivas. Och jag tror inte att jag kommer behova titta tillbaks pa en sadan tid.

For mitt under alla langa stunder av vantan, av frustration over situationen och over kanslan att sakna mening sa skapas forutsattningen for att utvecklas. Om jag har varit med om nagot sa ar det att formas efter en annan varld, influeras av nya moten, langta efter nagot nytt.

Sa ibland blir en resa inte vad man tankt, ibland gar bara tiden, men nar den gatt klart sa star man dar redo att ta nya tag.

Sag filmen "Up in the Air", dar pratade man om sin livs ryggsack, mest som en tung borda att dra med sig. Lat mig se den som mojligheten att skapa framtiden.

For ovrigt ar den filmen riktigt bra, och ska du se en annan bra film med George Clooney sa kan du se "The Men Who Stare at Goats". Han verkar dessutom vara en snubbe som man skulle kunna tanka sig byta liv med, forutom da att han ar en evig ungkarl (eller det kanske ar vart fett?).