jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Varför väljer man att fira Sveriges mest regniga period med att elda en stor brasa?? Annars är valborg en fantastisk stund att studera den svenska folkligheten. En folklighet jag både älskar på många sätt och avskyr på kanske ett antal fler sätt. Men kul är det iaf.

Imorgon är det dags för banderoller. Men det skiter jag i, jobbet kallar.

Tog mig en tur nerför en av Norrköpings gator och jag lyckades passera fem övergångställen. Vid samtliga slåg gubben om till grönt när jag kom fram. Jag behövde inte slå av på takten det minsta. Vid dessa ögonblick så känner jag makt och jag anar att jag kanske har superkrafter ändå. Dessutom blir man ju gladare.

Om jag finge välja superkraft så skulle det vara att kunna tala och förstå alla språk direkt. Vad skulle du välja?

Så vaknar man på morgonen och "sambon" och jag drar till ICA Maxi och storhandlar. Så fint, så rörande. Allt avslutas med en frukost bestående av fyra kokta korvar. Sen åker vi hem och tar ut soporna.

Allt detta är en förberedande fas inför flytten ihop med bror min. En trea är införskaffad på Skepparegatan 41. Lundbergs hoppas vi är en bra värd. De är i nuläget väldigt busy av att bygga lägenheter i citykärnan, men lite tid över till två syskonkära ungkarlar ska de väl kunna hitta.

Inflyttningspartaj blir det självklart, så vänta ni bara.

Det fick bli lite nytt i musikhyllan.


Arcade Fire - "Neon Bible", Dillinger Escape Plan - "Option Paralysis", Kent - "Röd"

   

Karnivool - "Sound Awake", Aereogramme - "Sleep and Release", Aereogramme - "A Story in White"

  

William Fitzsimmons - "Sparrow and Crow", The Sound of Animals Fighting - "The Ocean and the Sun"
Coheed and Cambria - "Year of the Black Rainbow"

   

Biffy Clyro - "Only Revolutions"

 

Jag tycker det är lite kul i alla fall. Hade det varit en finne som blev svensk, eller en italienare som blev spanjor så hade det inte varit så kul, kanske inte kul alls. Men nu är det en grek som blivit turk. Mejeriprodukter har gått och blivit politiskt laddat, man borde kanske passa på snabbt och köpa sig en burk yoghurt innan greken försvinner och ersätts med ett nytt ansikte - kanske en cypriot.



Teodoros Atatürk

Att fika är väl ändå bland livets höjdpunkter. I alla fall om sällskapet är trevligt, kaffet gott, och platsen mysig (vilket alla är relativa begrepp). Men Jaqui Holmgren, en americano och en skiva scones på Espresso House faller ändå in i rätt fack.

Vi pratade om lite allt möjligt, om min resa till Etiopien (obviously), emotionella relationer till musik, kyrkan och livet däri och därifrån.

Tänk om mycket av det man känner och brinner för skulle kunna få utlopp. Inte okontrollerat men styrt. Styrt utav att flera vill samma sak men kanske med lite olika kryddor. Jag är så trött att vi i kyrkan idag försöker laga och täta en sjunkande båt istället för att fixa en ny. En metafor som jag bjuder på.

Jag vet kanske inte hur drastiskt detta egentligen är, men kanske, bara kanske, att jag är beredd att testa. Men ensamt går det kanske inte.

Men är det verkligen bara jag som är trött på att vidupphålla traditioner, att passa in i mallar och att hela tiden gå till en kyrka, dess verksamhet och dess vision och bara uppleva det tråkigt....så in i norden tråkigt, skittrist.

Jag får väl lov att sjunka in lite till, men hoppas att framtiden har överraskningar att ge, positiva och att historien har insikter som vi kan ta. Erkänna vad som gått fel och gå vidare.

Tills dess njuter jag av mina nya röda dojor, ny musik på Spotify (kolla upp Monty Are I, alla rockers) och ett jobb att återvända till.

En vecka hemma. Påsk. Familjen. Sorg, vemod o glädje. Allt varvat.

Det är skönt att vara här, det är skönt att känna att livet går vidare, att det har alla möjligheter att utvecklas på ett spännande sätt. Det är jobbigt att vara här, att känna att tiden på mycket vis stått still, att det mesta är som jag lämnade det.

Gatorna jag vandrar på ser ut som förrut och jag vet vad som väntar bakom kröken. Jag faller in i anonymiteten. Men kanske att jag lurar mig själv att tro att jag skulle vara speciell för att jag varit ett halvår i Etiopien, varför skulle folk märka det på mig.

Till sist gör vi inte skillnad för att vi utför något alldeles särskilt och sen går runt och sprider aura. Vi gör skillnad för att vi finns där för de vi älskar o tycker om. Så lätt att ibland bara luta sig tillbaks och vänta på andra, att hoppas på ett påhäng i baksuget. Mycket bättre att börja själv.

Behöver annars tips på bra musik, även om jag har ett antal skivor att vilja införskaffa.

Så är man hemma igen. Tre dagar på svensk mark har förflutit. Jag landade i ett kallt Stockholm men den inre afrikanska värmen hjälpte mig att inte frysa, däremot dagen efter så var kylan påtaglig. I Sthlm träffade jag Andreas uppe på hans kontor, en av många man saknat ett tag så det var oerhört skönt.

Att träffa er alla som finns runt mig är oerhört kul, men också svårt. Hur kan jag förklara vad jag sett, hört men ffa kännt? Hur kan jag komma fram till er. Jag vet att inte alla vill veta allt, vi har var och en olika frågor till varandra.

Min fråga till er är "-vad händer?". Var tar livet dig just nu, hur ser framtiden ut, och vad vill du. Fattar du vad Gud vill, eller är han bara långt borta? Finns det plats för det du saknar, eller har du allt? Vad önskar du ändra, vad får dig att vakna med tacksamhet? Får jag lov att fråga?

Men jag väntar för livet lär oss att inte allt går som vi planerat. Min tacksamhet är stor att få komma hem och känna att många bryr sig, att kompisar öppnar upp sitt hem för mig och mitt "baggage". Men verkligheten har slagit till, och drabbat.

Det finns på inget sätt bra ord för att beskriva. Jag lider med en av mina bästa vänner och hans familj. En familj som alltid har haft en öppen dörr för mig och många, många fler. Det är ofattbart att de ska behöva genomlida, att våndas, att förlora. Daniel är borta...

Jag ska svara på en fråga som alla ställer. Känns det bra? Ja, är mitt enkla svar. Men det spelar ingen roll just nu.