Gatan jag går på.

En vecka hemma. Påsk. Familjen. Sorg, vemod o glädje. Allt varvat.

Det är skönt att vara här, det är skönt att känna att livet går vidare, att det har alla möjligheter att utvecklas på ett spännande sätt. Det är jobbigt att vara här, att känna att tiden på mycket vis stått still, att det mesta är som jag lämnade det.

Gatorna jag vandrar på ser ut som förrut och jag vet vad som väntar bakom kröken. Jag faller in i anonymiteten. Men kanske att jag lurar mig själv att tro att jag skulle vara speciell för att jag varit ett halvår i Etiopien, varför skulle folk märka det på mig.

Till sist gör vi inte skillnad för att vi utför något alldeles särskilt och sen går runt och sprider aura. Vi gör skillnad för att vi finns där för de vi älskar o tycker om. Så lätt att ibland bara luta sig tillbaks och vänta på andra, att hoppas på ett påhäng i baksuget. Mycket bättre att börja själv.

Behöver annars tips på bra musik, även om jag har ett antal skivor att vilja införskaffa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0