jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Titt som tätt får vi detta epitet utslängt i media, fastetsat för evig tid på någon mördares ansikte. Just nu är det den nydömda Josef Fritzl som utmålas, ingalunda orättvist ska sägas för tydlighetens skull.

Men jag kan inte sluta att fascineras av det rabiata vältrandet i tragiken som piskas fram av media från alla vinklar. Vi vill veta allt om det ohyggliga, det fasansfulla. Hur kunde det hända? Vem är han? Ju närmare vår egen värld det föreligger desto mer spännande blir grävandet.

Själv finner jag det något olustigt. Jag kan inte annat än lida med alla anhöriga runt omkring som kanske helst av allt skulle önska att man lämnas ifred för en liten stund. Men vad vet jag, jag har inte pratat med någon av dem.

Men inget är nytt under solen. Vi har alltid fascinerats av det mörka, det som vi inte kan förstå kan ske. Så länge det inte blandar sig i vår vardag så kittlar det vår moraliska standard. Det väcker vigilanten inom oss.

Jag kommer ihåg när jag som liten bläddrade i tanttidningarna och läste "Veckans kriminalfall" med stor förtjusning. Det var så spännande att för en kort stund ge sig in i en värld där allt fick utlopp. Detta har följt med mig in i vuxenvärlden. Nu går jag inte till Pressbyrån och köper Allers, utan till videobutiken och hyr en thriller. Men effekten är densamma. Det mättar hungern efter verklighetsflykt, efter lite kalla kårar.

Får det mig att känna mig som en bättre människa?

Man växte upp och lärde sig att det inte finns några monster under sängen. De försvann så fort pappa kom in i rummet. Hur ska vi få dessa monster att försvinna? Ropa på pappa?

Nypremiär på en av de, om inte den, största och bästa dokusåpan. Man kan orda och tycka om dokusåpan som företeelse, men "Robinson" var rafflande underhållning när den kom.

Egentligen har väl inte mycket förändrats sen dess, upplägget är sig likt, antagligen väntar en del innovationer längre fram i serien, men i grund och botten är premissen enkel. Du ska överleva till siste man.

Det går kanske inte avläsa så mycket av ett program, de är omöjligt att ge rättvisa åt alla deltagare, att spegla dem alla. Kanske, med tiden så har vi fått oss varsin favorit, och självklart det obligatoriska hatobjektet. Men årets upplaga känns spontant ganska tamt. Det lider först och främst av den så uträknande och, för alla dokusåpor de senaste åren, enkelspåriga och generiska castingen.

Jag kommer inte följa årets Robinson. Jag har ingen tv här hemma som är igång och jag vill inte låta ett tv-program styra mina helger. Men följa det på ett eller annat sätt kommer väl vara svårt att undvika.

"-Nej jag är inte kär"

Detta årets kanske viktigaste musikaliska datum. Då släpper Dream Theater sitt tionde studioalbum, "Black Clouds & Silver Linings". Man vet aldrig riktigt vad man ska förvänta sig med nytt släpp av herrarna Bäst. De brukar alltid hitta nån ny infallsvinkel. Konvolutet till skivan känns dock frestande retro á la "Images & Words" och "Awake".

Sex låtar kommer det bli, vilket definitivt tyder på långa kompositioner. Jag håller tummarna dock för att de undviker en "Train of Thoughts"-skiva med alla låtar över 10 minuter.

1. A Nightmare to Remember
2. A Rite of Passage
3. Wither
4. The Shattered Fortress
5. The Best of Times
6. The Count of Tuscany

Vattnas det inte i öronen på er nu, va?

Livet slår hårt ibland, och ibland är det skoningslöst. Natasha Richardson, har idag i sviterna efter en skidolycka gått bort, blott 45 år gammal. En högt respekterad skådespelerska, själv minns jag henne mest för hennes insats i filmen "Asylum" från 2005.

Jag kan inte annat än lida med Liam Neeson, som mist sin fru. Tankar går till deras barn och resterande familj.

En liten smäll kan bli så stor, aldrig mer utan hjälm i backen.

Min förmåga att komma på nåt att blogga om är ibland drastisk låg, så idag bad jag Therese om hjälp. Slumpgeneratorn gav mig ämnet "Mataffärer".

De finns så gott som överallt, i alla storlekar och former. Från det stora megakomplexet till grannturkens lilla kvartersgurka om hörnet. Oavsett vem vi är så måste vi någon gång då och då dra på oss mjukisbyxorna och dra oss ner till mataffären. Alla har vi kanske våran egen lilla favorit, men oftast sträcker det sig till närmast möjliga. För min del innebär det Konsum i hörnet på Trozelligatan/Gamla Ö.

Man har sin vanliga runda, man täcker in brödhyllan, mejerikylen och fruktpåsarna och man nallar med sig en korv med risgrynsgröt och så lyckas man inte undvika något onyttigt mot slutet också. Har man tur så spricker inte rösten när man säger hej till kassörskan, man fumlar inte med kortet, man har pengar kvar på kontot och man lyckas komma ihåg att dörren öppnas inåt när man ska ut. Om detta går som planerat har man avverkat ännu ett besök i "Mataffären".

Men kan man inte få hoppas att innebörden av "att-dra-till-mataffären" skulle kunna innebära något mer. Att man hälsar på grannen i trapphuset, att man i brådskan stöter ihop med nån tant i beige täckjacka och ber om ursäkt, att man håller upp dörren för gubben med käpp, att man blir välkomnad in i butiken, att Karlsson fyrkant liksom ligger och väntar på en, att man råkar börjar prata med någon om vad kvällen har att bjuda på för kulinariska färdigheter. Skulle inte stunden i mataffären kunna bli något mer än min vanliga runda, då expediten, jag och mannen bredvid kan få gå därifrån med känslan av att det kan vara ganska trevligt trots att det regnar grått utomhus.

Jag vet inte, men kvällsmaten smakar nog extra gott då.