jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

OK. Da ar man har, Etiopien. Kanslan av att landa har ar nog ganska unison, vad har jag gjort? Sen sansar man sig och inser att det tar tid att anpassa sig. Den storsta barriaren ar nog spraket. Nat ord per dag landar i huvudet, sen till sist fattar man hur man ska anvanda det ocksa. Men det verkar vara ett riktigt skont land. Trevliga manniskor sa gott som overallt, och da har jag annu inte akt ut till landsbygen dar jag ska vistas mesta tiden, den sags vara annu battre och inbjudande. Jag hoppas verkligen kunna fa upp bilder till sist, men Internet ar langsamt nu och tiden finns inte just nu (inte heller den ratta sladden). Sa lange jag har folk runt omkring mig har sa flyter tiden pa bra, men i ensamheten kan man val erkanna att det kan finnas en saknad av Sverige - i nulaget kanske mest en motreaktion pa att man inte helt funnit sig i kulturen har. Ni dar hemma dock, saknar man oavsett. En del mer an andra (ni far sjalva placera er var pa skalan). Pa aterseende snart. Tills dess allt gott till er alla.

Då är man så äntligen på väg. Mitt i natten sitter man på Arlanda flygplats, halvsover en stund i en fåtölj och undrar vad man gett sig in på. Mitt i ensamheten kan man få undra, för då känns allting så osäkert. Väl på plats slukas jag antagligen upp omgående i det nya.

Sista dagen hemma i Norrköping avlades sansat med gott sällskap. Den där nervösa klumpen kom på morgonen (jag trodde han skulle komma tidigare) och har varit med mig sedan dess. Men det går att hantera, det går att bortleda.

Det är med stora förväntningar jag nu snart är på plats. Förväntningar på mig själv, på Gud och på livet själv. Vad som infrias återstår att se.

06.20 blir det resväg Arlanda-Amsterdam-Addis-Abeba.

Man ska inte titta bakom kylskåpet, det ska man bara inte.

Sakta men säkert plockas mitt liv ner, bit för bit. Lägenheten förvandlas till kartong, luktar rengöringsmedel och visar sina dolda skrån. Det hade varit enklare att bara behövt packa för resan, men så är inte fallet.

Men jag kan redan se fram emot dagen då man är hemma igen och på allvar ska försöka leta sig ett hem (om jag då vill bo kvar här i Norrköping såklart).

Om tolv dagar är det dags att börja skapa. Skapa sig en ny vardag, bland främmande människor, språk och seder. Det är nog tur att vi människor inte bara kommunicerar genom ord, för annars hade jag varit en blind i mörker.

Jag ser banne mig fram emot detta.

Ringa försäkringsbolaget
Flyttanmäla
Inhandla diverse apoteksprodukter
Packa
Flyttstäda
Tömma vinden
Köpa kamera
Lära sig ett språk
Fika med kompisar
Ladda iPoden med musik (svårt med trasig cd-driver)
Hälsa på hos föräldrarna
Se några filmer
Fixa malariatabletter (de funkar bra)
Skicka in lite PMU-papper
Läsa två böcker om HIV/Aids
Avsluta några Tradera-försäljningar
Köpa några nya skivor (nya Porcupinte Tree och Muse måste väl inhandlas).
Baka, så mitt mjöl tar slut

Plus en himla massa annat, som jag borde skriva ner.

Dessutom verkar Arstidir vara ett trevligt band från Island.

Känner mig sanslöst osocial idag, bara det jag ville ha sagt.

Tiden kryper närmare. Kvar har jag över två veckor av tid att underhålla. Jag borde fixa en del saker, så slipper jag göra det senare, men jag tar inte tag i det. Så länge jag inte petar för mycket kan jag vara kvar i bubblan jag är i, den där bubblan som innebär limbo, om än för ett tag. Jag vet att man inte kan vara kvar i den alltför länge innan tristessen gnager på en, innan det man längtar efter faktiskt gör sig påmind och önskar handling.

Målet är ganska klart för mig, eller destinationen i alla fall. Jag vet också hur länge det kommer vara, den faktiska tiden på plats alltså - inte efterdyningarna.

Hur gärna jag än stannar kvar här ett tag till, så går det inte jämföra med hur mycket jag vill åka ut dit, dit jag tror jag ska. Rädslan finns dock för vad jag återkommer till. Å ena sidan räds jag för att förändras för mycket, jag vill ju inte komma hem och inte känna mig hemma. Men värst av allt vore nog att återkomma utan en förändring att ana. Att känna att det inte blev något av det man förväntat sig. Eller som Henrik Schyffert sa om Killinggängets eventuellt sista framträdande (det på Dramaten), "-det kanske blir värsta prutten, pfffft".

Det fruktar jag verkligen. Att behöva förklara det eventuella DET.

Nu tror jag inte det blir så, men ändå, man måste väl få vara rädd. Det är inte bara ormar, diarré och banditer som kan paja en resa.

Hur lär man sig ett språk? Var börjar man, i vilken ända? Jag sitter med Lonely Planets fickparlör för amarinja och jag vet inte riktigt hur jag ska behandla boken. Läsa pärm till pärm känns definitivt inte rätt, men vilka ord ska man börja med. "Hej" kanske?

"-Seu-lam".

Så, då har mina studier börjat.