För stunden ganska bra
Jehovah El Elyon
Jag funderar ibland på vilken position Gud har i mitt liv. Det är nog ganska sällan han ligger först i prioriteringslistan. Har han tur ligger han inklämd nånstans mellan tredje-fjärde filmen, där på eftermiddagen när man är som segast. Men varför sätter jag honom där, när jag vet att han betyder mycket mer för mig? Kanske har det med att göra vilken storlek jag gjort honom till. För är han inte störst så är det ju inte konstigt att han heller inte får mer utrymme.
Vi pratar ofta om att Gud är ens bästa kompis, vilket är fint och sant. Han finns alltid där och är med en. Men jag tror det är fel att alltför ofta göra honom till kompis. Han är vår fader, och den högste Guden. Det är inte nån man ringer till på eftermiddagen om man vill skoja med, eller pratar senaste strunt med. Han är den som sitter högst upp och som vakar över allt. Han är värd respekt, han är värd vår tilltro och vår prioritet.
Inte för att man inte kan skoja eller prata strunt med honom. Alla kan vi hänga vid mojjen och ta en dubbelspecial tillsammans med pliten, men till sist är det ändå lagen vi ska följa.
Gud är den ende Guden, den högste. Skulle jag inse det, inse omfattningen enbart i Guds existens, så skulle jag nog kunna ge honom mer tid. Tid som Gud vill ha för att han älskar mig och vill mig allt väl.
Att Gud är högst innebär inte att han saknar ödmjukhet utan snarare tvärtom, det var av all kärlek man kan frambringa, av all nåd som går att få som han blev människa i Jesus och dog för oss alla. Nu vill han BARA att vi ska komma åter till honom.
Jag ska försöka...ska bara se klart en film först.
Nya fickor
Vad kan det betyda?
Bara så enkelt
Jag skulle vilja förstå
Hur?
Ett litet hopp
Ett stort steg
Keitel
Inräknat gårdagskvällen och dagen som förflutit har jag ägnat tiden åt att hänge mitt kulturella sinne till en viss Harvey Keitel och fyra av hans filmer. Keitel har en lång karriär bakom sig, där han visats sig vara en av de mer vågade och stundtals provokativa skådespelarna i Hollywood. Trots detta har han också lyckats medverka i stora produktioner (cash-ins?). Efter att ha fått uppmärksamhet på 70-talet genom t.e.x "Mean Streets" tillsammans med Robert De Niro försvann Keitel under 80-talet bland en mängd obskyra filmer, somliga producerade i Europa, för att i början av 90-talet återkomma med buller och brak genom att medverka i Tarantinofilmerna "Reservoir Dogs" och "Pulp Fiction". Sedan dess har han haft en framträdande roll i Hollywood, även om han senaste decenniet främst medverkat i independentfilmer, dock många gånger tillsammans med etablerade regissören från världens alla hörn.
Min lilla Keitel-kavalkad innehöll följande.
"The Duellists" (Duellanterna) - Ridley Scotts debut som regissör om två män under Napoleons styre, som hamnar i en livslång fejd med varandra p.g.a. en hederssak. En makalöst snygg film, något annat bör man inte förvänta sig när det kommer till Scott. Dock kan jag tycka att filmens historia aldrig riktig griper tag i mig, och Keith Carradine i den andra stora rollen känns alldeles för mesig för att väcka några sympatier hos mig (det brukar inte Carradine göra).
"Imaginary Crimes" (Oskyldiga offer) - För att vara en film med Keitel förvånansvärt lågmäld film om en ensamstående pappa och hans två döttrar. Ständigt nya projekt och investeringar, som alltid faller ihop, träter på sammanhållningen i familjen och saknaden av frun/mamman lägger också till sitt. Keitel är bra som vanligt, men filmens bästa prestation görs hos Fairuza Balk, som den äldsta dottern. Annars en ganska ordinär historia som faller i fällan att vara lite småtråkig.
"Bad Lieutenant" (Den korrumperade snuten) - Provokativ film av Abel Ferrara (som alltid är det, om än sällan bra) om en snut som injicerar heroin, snor pengar och uppför sig som ett allmänt svin. När en nunna blir våldtagen hamnar han i en stor religiös konflikt när han inte kan förstå hur nunnan kan förlåta förgriparna. Keitel är i sitt esse som svinet men filmen saknar i övrigt kraft. Synd, för religiöst tvivel och moraliska dilemman kan vara intressant speglat.
"Fingers" (Paranoia) - tidig roll för Keitel under det sena 70-talet. Han spelar sonen till en maffiamedlem som knäcker som indrivare men som bär på drömmen om att bli konsertpianist. Filmens största styrka är Keitels karaktär, en blandad kompott av en skön snubbe som inte låter nån annan bestämma, och en egoist som tar sig för utan att fråga. Dessutom en smidig lösning på soundtrack genom att låta huvudpersonen bära med sig en stereo spelandes hans favoritlåtar. Sevärd.
En trevlig kavalkad med bra filmer utan att vara något i toppform.
Prifö AB
Betyder detta att jag måste börja samla ihop vuxenpoäng genom att analysera och fundera över elpriset och dess effekt på den individuella människan, i ett samhälle grundat på demokratiska principer, men med en riktning gentemot vem-tjänar-mest-principen?
Fredrik
Han var rosa som sig bör, var stoppad med bomull och iklädd av tyg. För sin ålder var han relativt stor men han lyckades aldrig bli större utan fastnade i det stadiet. Med åren blev han alltmer sliten och knorren lossnade efter ett tag, och lämnade kvar ett litet hål i stjärten. Söm efter söm försvann, men trogen som han var lämnade han inte min sida.
Många nätter ägnade han bredvid mig, ända upp till mina tidiga tonår. Sista åren i livet fick han sova på min säng dagtid och nattetid blev han mina fötters petunderhållning alt. golvets beklädnad. Han var mig kär, Fredrik, för han förstod allting och ändå ingenting. Det var han jag fick krama om jag saknade en sån, det var han jag fick slå om jag behövde, det var han jag pratade med om både dittan och dattan. Ibland fick jag försvara honom och hans existens, mina bröders egna lilla husdjur trodde ju nämligen de var bättre. Adams hund Metteborg och Isaks geopard Papageno slogs om gunsten. Men för min del var Fredrik den enda.
Sen kom den dan då man släppte honom, placerade honom i förvaring, en förvaring som han någon dag bara lämnade, utan att jag visste, utan att jag sörjde. Men ibland, numera, kan jag minnas honom och faktiskt sörja. Inte Fredrik (han var ju faktiskt en tyggris) utan det faktum att jag tillät mig dela livet med just en tyggris.
Idag har man ju andra sätt att få ur sig saker och ting, men barnsligheten känns ibland utarmad. Men då och då pratar jag faktiskt med min kudde, ger mig in i låtsasvärldar och reagerar på stunderna. Det borde alla göra.
Alla borde få en Fredrik (årets julklapp?).
Veckans lista
1. Varför läser man egentligen Aftonbladet och Expressen?
2. Varför räknas tjockleken på plånboken och smalheten på kroppen?
3. Varför kan man inte köpa julmust året om?
4. Varför måste man tappa barnet i sig?
5. Varför har jag ännu inte köpt en vinterjacka?
6. Varför finns tv-licens?
7. Varför är listor så populära?
8. Varför är man alltid trött efter jobbet?
9. Varför är det så svårt att sluta?
10. Varför kan man inte stänga ner vapenindustrin?
En stol har bara fyra pinnar
Vi andra kan bara skratta lite.
Happiness is the Road
Stresstest
Detta för att jag irriterar mig när folk pratar långsamt, för att jag tar tid när jag springer, för att jag ser på TV samtidigt som jag sitter vid datorn, för att jag hoppar över lunchen ibland. Jag måste kanske reevaluera mitt liv och främst min självinsikt. För jag kan ju inte gå runt och känna mig ostressad och lugn när jag egentligen är stressad, mitt blodtryck kanske är pressat till taket.
Hjälp mig, stressa mig lite mer tydligt så jag fattar. Om jag nu är på väg in i väggen så vill jag ändå veta det. Jag som knappt trodde den fanns.
Allt detta tack vare en liten A4 på väggen utanför min chefs rum.
Nej, nu måste jag sluta skriva, jag måste ta pulsen innan jag ska äta, innan jobbet kallar och innan filmen som rullar på tvn tar slut och innan jag borstar tänderna, innan jag vaknar till, innan boken jag borde läsa läses klart. Ja just det innan fikan på stan, innan första kaffekoppen, innan allt det där andra, helst innan jag somnar igen.
Att börja om
Det är väl ingen av oss som nån gång inte spelat patiens på datorn. Alla som har gjort det vet också att man titt som tätt finner sig själv frenetiskt kämpa med att få ut den, ända in på småtimmar. Varje gång man misslyckas startar man ett nytt parti och säger för sig själv, "-denna gång ska det gå". Man börjar om.
Jag känner att jag behöver börja om. Inte med patiens, det var länge sen sist. Jag behöver lägga ett nytt parti av Gud. Det var ett bra tag sen jag tänkte att jag skulle ta tag i den biten, och jag undrar varför? Varför lockas jag inte av tanken?
Är det brist på längtan? på kärlek? eller på kraft? Gör jag för många fel? Låter jag mina begär och mitt ego styra för mycket? Jag vet inte, jag har faktiskt ingen aning.
Det enda jag anar, det är Guds viskande rop. Det där som kommer plötsligt, mitt i livet, ofta på gångbanan till jobbet eller i soffan framför tvn. Visst är det ett rop, ett rop som blir viskande, som ett rop på hjälp i en snöstorm som för en kort stund lyckas slå igenom barriären. Bara att det är ett rop av hjälp.
Härom natten vaknade jag av en stark känsla av olust. En krypande känsla av att jag inte var ensam, något som tassade runt mig och som slog sig ner på sängkanten. Kallsvettig och rädd fanns det bara en trygg tillflykt, hos Gud. Ett litet samtal klockan fyra på natten fick mig att somna i ro.
Hjälp mig Gud att börja om, att säga "-denna gång går det". Låt mit liv gå i bitar, låt mitt ego falla i din famn - som regn på mark som ger grönska. Om detta Gud, ber jag dig. Ordspråksboken 24:16
Bloggnamn
Så mina tankar kretsade kring film ("Cineasten"), trummor ("I takt med livet"), kaffe ("Frukostmenyn") eller en kombination av alla tre ("Scener ur ett slagsmål"). Men jag orkar inte bry mig om sådana triviala saker som ett bloggnamn, utan insåg att mina föräldrar redan, i praktisk clairvoyant stil, ordnat saken åt mig genom att döpa mig till Jona Borén. För det gör mig ganska originell.
Så det får bli så enkelt att bloggen heter som jag. Det är också med stor medvetenhet som jag undviker att använda mina mellannamn Nils och Birger i bloggnamnet. Det är ju trots allt intresse jag ska fånga.
Äntligen?
Kanske kan jag erbjuda någonting, en stunds tidsfördriv, en tanke värd att behålla. Det återstår att se för dig som kommer läsa bloggen.
