Keitel
Inräknat gårdagskvällen och dagen som förflutit har jag ägnat tiden åt att hänge mitt kulturella sinne till en viss Harvey Keitel och fyra av hans filmer. Keitel har en lång karriär bakom sig, där han visats sig vara en av de mer vågade och stundtals provokativa skådespelarna i Hollywood. Trots detta har han också lyckats medverka i stora produktioner (cash-ins?). Efter att ha fått uppmärksamhet på 70-talet genom t.e.x "Mean Streets" tillsammans med Robert De Niro försvann Keitel under 80-talet bland en mängd obskyra filmer, somliga producerade i Europa, för att i början av 90-talet återkomma med buller och brak genom att medverka i Tarantinofilmerna "Reservoir Dogs" och "Pulp Fiction". Sedan dess har han haft en framträdande roll i Hollywood, även om han senaste decenniet främst medverkat i independentfilmer, dock många gånger tillsammans med etablerade regissören från världens alla hörn.
Min lilla Keitel-kavalkad innehöll följande.
"The Duellists" (Duellanterna) - Ridley Scotts debut som regissör om två män under Napoleons styre, som hamnar i en livslång fejd med varandra p.g.a. en hederssak. En makalöst snygg film, något annat bör man inte förvänta sig när det kommer till Scott. Dock kan jag tycka att filmens historia aldrig riktig griper tag i mig, och Keith Carradine i den andra stora rollen känns alldeles för mesig för att väcka några sympatier hos mig (det brukar inte Carradine göra).
"Imaginary Crimes" (Oskyldiga offer) - För att vara en film med Keitel förvånansvärt lågmäld film om en ensamstående pappa och hans två döttrar. Ständigt nya projekt och investeringar, som alltid faller ihop, träter på sammanhållningen i familjen och saknaden av frun/mamman lägger också till sitt. Keitel är bra som vanligt, men filmens bästa prestation görs hos Fairuza Balk, som den äldsta dottern. Annars en ganska ordinär historia som faller i fällan att vara lite småtråkig.
"Bad Lieutenant" (Den korrumperade snuten) - Provokativ film av Abel Ferrara (som alltid är det, om än sällan bra) om en snut som injicerar heroin, snor pengar och uppför sig som ett allmänt svin. När en nunna blir våldtagen hamnar han i en stor religiös konflikt när han inte kan förstå hur nunnan kan förlåta förgriparna. Keitel är i sitt esse som svinet men filmen saknar i övrigt kraft. Synd, för religiöst tvivel och moraliska dilemman kan vara intressant speglat.
"Fingers" (Paranoia) - tidig roll för Keitel under det sena 70-talet. Han spelar sonen till en maffiamedlem som knäcker som indrivare men som bär på drömmen om att bli konsertpianist. Filmens största styrka är Keitels karaktär, en blandad kompott av en skön snubbe som inte låter nån annan bestämma, och en egoist som tar sig för utan att fråga. Dessutom en smidig lösning på soundtrack genom att låta huvudpersonen bära med sig en stereo spelandes hans favoritlåtar. Sevärd.
En trevlig kavalkad med bra filmer utan att vara något i toppform.
