jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Ibland känns det bara som att grunden verkar borta. Jag måste bygga om, men vet inte vart jag ska börja. Jag önskar jag hade en manual som Ikea. Iofs gjorde jag fel med den också.

Nej, det händer inte så mycket här. För just nu skiter jag i bloggen!!

 MAURY CHAYKIN 1949-2010

Jag tycker om att minnas människor, det känns alltid konstigt att de plötsligt intë längre finns, att inte längre kunna lägga mer till tiden. Men desto mer kan deras minne ge nya avtryck, nya upptäckter och liv i gamla sådana. Maury Chaykin togs alldeles för tidigt, en av många sköna birollara i filmens värld. Alltid där för att förgylla och hamna i stjärnornas skugga. Maury var inte Hollywood kär utan jobbade mer i sitt, som vuxen, hemland Kanada.

Detta är värt att se.

Dansar med vargar: Minnesvärd som den som beordrar Costner sin postering. Dessutom kissar han på sig.

Sanna lögner: Samarbete med Atom Egoyan, som han jobbade för i Den gode mannen (som jag inte sett tyvärr). Detta är en helt klart sevärd thriller med sensuella undertoner.

WarGames: Är väl en klassisk 80-tals rulle med Matthew Broderick. Kul för dess numera uråldriga datoriserande intrig.

Mystery, Alaska: Helt ok hockeyfilm med Russell Crowe. Småmysig inte mer.

Owning Mahowny: Främst kanske för Phillip Seymour Hoffman. Men Maury är ju med på ett hörn.

Som de flesta birollara lyckas han med bedriften att man knappt kommer ihåg hans prestationer, men varje gång han dyker upp ler man med glädje. För man vet att det är tryggt. Sen gömmer dem sig i den osynliga världen bakom stjärnan.

Sov så gott Maury.

Är det bara jag, eller rinner tiden ifrån. Det känns som att det var igår man tog ett beslut, ett beslut om att ändras, men det var länge sedan, så länge sedan. Vad gör jag med tiden? Den passerar, som pendeln på perrongen. Utan att stiga på vandrar jag bara längs med och ställer mig på ytterkanten och undrar var spåret slutar.

När inte orken räcker till söker jag de tillfälliga kickarna, det som får sätta färg för stunden, men som många gånger inte upplevs som så viktiga eftersom jag ständigt missar det väsentliga.

Jag har en hel del tankar om min framtid, och andras. Men jag undrar om den kommer bli så annorlunda som jag hoppas, eller om den kommer vila i samma osäkra sökande som nu.

Samtidigt som jag undrar så ger människor runt omkring mig pondus, kraft och inspiration. Från oväntade håll dyker peppande ord upp, iaktagelser som vittnar om att jag faktiskt förändras. Jag tackar för dessa människor, många av dem på jobbet.

Men ibland är det svårt att ta steg framåt, att lämna missade chanser bakom sig, för allt man kan ta med sig på resan är ju erfarenheterna. Det är antagligen värt att hoppa på tåget.

Jag hoppas verkligen att denna dagen återkommer, dagen då de som önskar får lov att mäta sig i friidrottens anda. Ett gäng på åtta personer trotsade en liten gråmulen lördag och begav sig till Borgsmo Idrottsplats i Norrköping för att genomgå en organiserad tiokamp. Tyvärr, kanske, blev det en niokamp eftersom stavhoppen inte gick att genomföra. Detta var ju av ytterst tråkig notis eftersom flertalet av oss räknade detta som vår starkaste gren.

Efter att ha stött och blött bland löparbanor, sandgropar och kastcirklar så var vi efter 6-7 timmar klara. Ett roligt slit, som nu knappt två dagar efteråt resulterat i stela muskler så gott som överallt.

Skulle vara grymt kul om detta fick bli en årlig liten dag, med utökat deltagande, både tjejer och killar. Vi som genomgick premiären hade i alla fall kul, oavsett resultat.

Men jag är besviken på 1.44 i höjd.

Greg Laswell - Three Flights from Alto Nido. Tack vare Sofias spotifylista fick jag upp öronen för denna songwritern. Ibland låter det skrämmande likt Chris Martin, men däremellan kommer en egen prägel fram och jag gillar särskilt att en del av låtarna har tempo.


Kyte - Dead Waves. Denna skiva samt deras övriga utbud har hängt med mig senaste två veckorna. Magisk känsla och musiken har förmågan att flytta en till en annan plats för en stund, den plats man helst önskar vore verklighet.


dredg - Catch Without Arms. Lättillgängligt utan att vara enkelt. Det är dredg. Melodikänsla och driv. Uppföljaren som kom förra året har inte alls lika många omedelbara stunder som detta album.


The Radio Dept. - Lesser Matters. Chillmusik som funkar om man inte önskar gräva på djupet.


Friendly Fires - Friendly Fires. Yes, detta har jag letat efter. Dansant rock. Enklaste parallellen blir Bloc Party, men vete sjutton om inte detta är snäppet mer dansvänligt. Men några varv till behövs väl.


Kent - En plats i solen. En del av skivan lyfter sakta. Men den slår inte "Röd".


Gus Black - Autumn Days. Låten "Autumn Days" har blivit en liten favorit. Annars har det varit veckans att-somna-till-platta. Och det menas positivt.


Adiam Dymott - Adiam Dymott. Lätt en av de mest sommarvänliga plattorna just nu.


Owen Pallett - Heartland. Jag tänkte lite Andrew Bird, jag täntke att det skulle vara intressant. Jag tror nog det, men att man behöver ge den lite tid. Violiner och stråkar och ett brett ljudlandskap inbjuder inte hitsen men kanske en stund att dras in i.


Khoma - A Final Storm. Att jag missade deras spelning på Munken in the Park här i Norrköping grämer mig fortfarande.

Om vi alla, hoppas jag, fick välja så skulle vi vilja se en förändrad värld. Det är väl inte så många som i ärlighetens namn diggar svält, fattigdom, olycka och andra mindre trevliga företeelser. En del av detta är långt borta från min trygga vardag i Sverige. Mitt största problem just nu är att jag lyckas slarva bort lghtsnycklar.

Andra problem ser vi även inom våra gränser, de är så fort vi vågra öppna ögonen faktiskt ganska många, omfattande och nära inpå. Merparten av oss har det materiellt helt ok, men många människor i Sverige idag mår dåligt. Det räcker med att jag går till jobbet och lyssnar på berättelser så förstår jag att det är så.

Så vem vill inte se en förändring?

Jag tror på Gud, jag tror på att hans kraft kan förändra, men ffa tror jag på att han behöver oss alla. Jag tror även på det goda hos alla, även om man inte tror på den Guden jag tror på. Jag tror att vi kan förändra tillsammans.

För min del, just nu, rullar många tankar i huvudet och i hjärtat brusar känslor så smått, för att förändra. Men jag lyssnar på min Gud och hör bara en sak - "Sök först mitt rike..."

Det är där jag står nu, i början av att leta mig tillbaks, kanske till en plats jag aldrig riktigt varit på, men antagligen en plats jag länge sökt.

Jag orkade inte skriva nåt denna vecka om skivorna, Spotifylistan finns ju ute som vanligt. Men ska man nämna nåt så borde det vara att jag är helt såld på Kyte och skivan "Dead Waves". Den är underbar.

Funderar lite. Hade en helg i Hönö. Den var bra, jag gick dock ibland och undrade varför jag såg fram emot att åka iväg. Visst, det skulle bli kul att sola och slacka på stranden, att larva sig i bilen, att göra Liseberg osv. Men många gånger vill man ta tid för att få ut nåt mer.

Svaret fick jag de sista två timmarna i bilen på väg hem från Jönköping. Totte hade tänkt lyssna på talbok, jag hade tänkt sova och lyssna på musik.

Vi pratade.

Om det väsentliga. Vi repeterade INTE alla snuskiga vitsar resan redan hade fått ta del av, vi graderade INTE vilken åkattraktion som var bäst, vi planerade INTE vad vi skulle hitta på för kul nästa gång. Nej, vi delade tankar om kallelse, om tro och om Guds plan med våra liv. Vi pratade om saker som inte blivit som man tänkt sig och saker man verkligen tror ligger framför. Hoppfullt.

Och detta är väl också svaret på varför jag vill att min församling ska andas liv igen, varför jag önskar mina vänner ännu mer gott. Inte för att vi ska få ploja, njuta och ha kul först och främst. Utan för att vi ska dela livet, våga störa ruljansen med frågor, önskningar, tvivel och allt annat.

Visst kan jag tänka mig att leva på som jag gör. Inte behöva grubbla på vad som sker bortom min värld, vad som skulle kunna vara eller vad som kanske retar solkanterna. Så länge jag är lycklig fungerar det ju...och jag är lycklig.

Men då tror jag att jag och vi andra undviker. Undviker att sträcka oss efter något mer, att låta utmaningen möta oss, att våga ta steget ut för att förändra. En förändring som definitivt inte grundar sig i vår egen bekvämlighet utan i att vi vill se fler nå fram.

Jag hade kunnat lyssna på iPoden och sovit hela vägen till Norrköping. Jag hade kunnat summera helgen med roliga vitsar, hisnande åkturer, halvtaskig snabbmat och trevligt väder. Men både jag och Totte vågade släppa masken ett litet tag (ja, vi är ju vänner så varför inte) och låta oss bli styrkta. För att vi vågade att INTE undvika det inte lika lättfångande.

Imorgon går bilen till Hönö. Tottes bil då alltså, för jag har ännu inte förmått mig till att köpa bil. Varför skulle jag egentligen?

Hönö med omnejd kommer nog bli en riktigt bra plats för rekreation. Det blir jag, Totte och tjejerna från Jönköping som under fredagkvällen anländer med buller och brak. Väl där möts man ju kanske upp av en kommitté, eller åtminstone Jonas.

Liseberg på söndag oxå. Ytterligare en chans att sätta sig emot att det är otäckt med karuseller.

Jag vill i alla fall ha en helg där jag inte måste tänka så mycket, lägga funderingarna på en hylla högt upp och plocka ner dem först nästa vecka. Då är jag ju tillbaks i Norrpan, med sina gröna plättar att sola på, sina lättklädda människor att flukta efter och fyllda kaffekoppar att dricka upp. Allt med Guds välsignelse.

"Vi har så det räcker till allas behov, men inte till allas begär" - Mahatma Gandhi

Kent - En plats i solen. Tighta skivsläpp uppskattas. Så länge det inte tummas på kvalité. Det gör inte Kent, men så här till en början känns "Röd" som en skiva jag hellre återvänder till än att ligga och dra mig i en plats i solen. Men fortfarande, det är Kent, det är bra.


Neal Morse - Testimony. Jag köpte denna skiva när den släpptes 2003 enbart för att Mike Portnoy satt bakom trummorna. Sen dess har Neal Morse varit en personlig favorit. Detta är inte bara en tekniskt briljant skapelse men musiker på topp, det är inte bara delikat prog-rock. Det är en mans ärliga vittnesbörd om hans väg till Gud. Vilket gör skivan mer personlig. Soloalbumena har fortsatt spottas ut, men ingen slår denna.


Kyte - Dead Waves. Jag tycker detta är helt makalöst vackert. Ambient post-rock, eller vad sa jag förra gången? Debutalbumet har jag börjat lyssna in mig på, men just nu räcker denna länge.


Editors - The Back Room. Brittisk indierock som jag äntligen tog tag i. Detta är bra, lite som White Lies, men inte såå dystert. Senaste plattan "In this Light and On this Evening" är inte lika välljudande. Men det finns något med brittiska band, det är säkert.


MGMT - Oracular Spectacular. Här har vi pop som blandar de moderna dansrytmerna med 70-tal och diverse annat. Det funkar väldigt bra att glida runt med i öronen. Låten "Kids" är nog höjdpunkten".


The Twilight Sad - Fourteen Autumns & Fifteen Winters. Vi flyttar lite mer norrut än The Editors, upp till Skottland. Här bres det på ordentligt med dialekt och skotsk stämning. Det är lite lagom sublimt, men det fastnar inte helt. Känslosamt med samtidigt lite långt borta.


The Automatic - Tear the Signs Down. Senaste skivan och det är riktigt trevlig rock. Lite mindre av de punkigare framtoningarna på debuten, lite mer indie. Det gillar jag.


William Fitzsimmons - The Sparrow and the Crow. Underbart.


The National - High Violet. Ok, lyssnandet börjar minska, det finns ju så mycket annat också. Men den passar perfekt när som helst särskilt på morgonkvisten.


The Notwist - The Devil, You + Me. Detta klassas som tysk indie rock. Trevlig indie rock med de små medlena som största tillgång.

Det är ju inte så svårt, att leva. Oftast räcker det ju med att vakna och gå upp och så rullar saker igång och tuffar på. Inte sällan i samma spår som dagen innan. Det känns ju tryggt. Men olidligt tråkigt också...ibland. Kanske frustrerande.

Ungefär varje dag funderar jag på vart jag är på väg, vilka mål som jag bör uppnå, men ffa vilka jag vill uppnå. Eller så kanske jag ska tänka tvärtom?

Satt ikväll efter arbetspasset och pratade med en kollega. Vi gled in på min resa till Etiopien. Det märks ibland att en del är imponerade över att man gjorde det. I detta fall märktes också en genuin vilja att försöka förstå hur det påverkat mig. Riktigt kul att prata. Jag är inte ensam om att fundera hur livet levs, hur det enkla livet som går i hjulspår skulle kunna bli lite mer komplicerat, men också överraskande och fyllt med mening.

Inte det att allt som inte innefattar tropikskjortor, fattiga barn, lergolv, begränsade biståndspengar och svett, automatiskt är att förbise, inte värt att sträva efter. Nej, bara det att livet kanske har mer att bjuda?

Jag, jag vill ha mer, jag vill fortsätta utmana mig och mitt sätt att vara, mitt sätt att sparka igång dagen.

Jag är trött på när mikromat, schampoosorter, färg på tapeter och lönekuvert är det mest väsentliga som finns. När man inskränker sig till att bara se så långt som sin egen spegelbild, ligger håret rätt? Jag vill kunna bry mig mer. Jag vet att också jag är fast i det individualistiska samhället, konsumtionen och egodrivet. I det livet finns inte så mycket plats för fattigdom, svält, krig, alkoholism, socialfall, depressioner, kriser och naturkatastrofer.

Idag blev jag mäkta trött när min nya lägenhets väggar var lite smutsiga och i behov av målning. Det kommer fixas, men inte just NU. Jag blev lite småputt.

Men visst det kanske är enklare att reagera så när det är nåt jag äger. Men va fan, det är ju MINA medmänniskor.

Jag är lite sugen på att dra till Sierra Leone, jobba lite, sen dra till Liberia och slappa lite på surfiga stränder. Men tiden räcker väl inte till just nu. Tålamod, Jona.

Yeasayer - Odd Blood. Experimentell indierock som blandar lite friskt med ljuden. Just nu gillar jag denna, deras senaste mer än debuten "All Hour Cymbals".


Khoma - A Final Storm. Finns inte ett svagt spår på denna platta. Det är sååå fruktansvärt bra. Postmetal kallas det ja.


Gus Black - Autumn Days. Denna hänger kvar den med. Men jag vill hitta ny songwriter, tips?


The National - High Violet. Om det är nån därute som följer mina musiklistor så kommer denne någon få stå ut med att denna skiva ligger kvar ett tag. Det är senaste månadens bästa upplevelse.


Kele - The Boxer. Kele Okereke från Bloc Party satsar solo under tiden huvudbandet har paus. Då drar det ännu tydligare mot dansgolvet och mindre åt rocken. På gott o ont. Men han sjunger fantastiskt.


Oceansize - Frames. Vi kan enkelt säga att detta är världens bästa band, ja vi kan göra det. Både teknisk briljans, melodier av högsta klass och lättlyssnat. Det går inte sluta lyssna när man väl börjat. I år väntar ny skiva, men ta denna så länge...eller någon av de andra tre albumen, eller EP:na. Vad som helst.


The Automatic - Not Accepted Anywhere. Veckans rockskiva skulle man kunna säga. Driv och tempo rakt igenom. Nyligen släppt sin tredje fullängdare, "Tear the Signs Down". Låter lite mognare, lite mer indie. Båda funkar.


The Radio Dept. - Clinging to a Scheme. Sommarsvalka, avslappning och The Radio Dept. Ingen ska bort.


White Lies - To Lose My Life. Att så unga killar kan låta så deprimerande tål kanske att diskuteras. Att deras musik möjligen inte är banbrytande också. Men det är ju bra och det räcker ju oftast. Lite död för att leva gott kanske.


Julian Plenti - Julian Plenti Is...Skyscraper. Julian Plenti huserar i vanliga fall i spetsen för Interpol. De har jag inte fastnat för ännu, men kanske efter detta att det är värt en tur till. Lagom bra indierock.