jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Greg Laswell - Three Flights from Alto Nido. Tack vare Sofias spotifylista fick jag upp öronen för denna songwritern. Ibland låter det skrämmande likt Chris Martin, men däremellan kommer en egen prägel fram och jag gillar särskilt att en del av låtarna har tempo.


Kyte - Dead Waves. Denna skiva samt deras övriga utbud har hängt med mig senaste två veckorna. Magisk känsla och musiken har förmågan att flytta en till en annan plats för en stund, den plats man helst önskar vore verklighet.


dredg - Catch Without Arms. Lättillgängligt utan att vara enkelt. Det är dredg. Melodikänsla och driv. Uppföljaren som kom förra året har inte alls lika många omedelbara stunder som detta album.


The Radio Dept. - Lesser Matters. Chillmusik som funkar om man inte önskar gräva på djupet.


Friendly Fires - Friendly Fires. Yes, detta har jag letat efter. Dansant rock. Enklaste parallellen blir Bloc Party, men vete sjutton om inte detta är snäppet mer dansvänligt. Men några varv till behövs väl.


Kent - En plats i solen. En del av skivan lyfter sakta. Men den slår inte "Röd".


Gus Black - Autumn Days. Låten "Autumn Days" har blivit en liten favorit. Annars har det varit veckans att-somna-till-platta. Och det menas positivt.


Adiam Dymott - Adiam Dymott. Lätt en av de mest sommarvänliga plattorna just nu.


Owen Pallett - Heartland. Jag tänkte lite Andrew Bird, jag täntke att det skulle vara intressant. Jag tror nog det, men att man behöver ge den lite tid. Violiner och stråkar och ett brett ljudlandskap inbjuder inte hitsen men kanske en stund att dras in i.


Khoma - A Final Storm. Att jag missade deras spelning på Munken in the Park här i Norrköping grämer mig fortfarande.

Jag orkade inte skriva nåt denna vecka om skivorna, Spotifylistan finns ju ute som vanligt. Men ska man nämna nåt så borde det vara att jag är helt såld på Kyte och skivan "Dead Waves". Den är underbar.

Kent - En plats i solen. Tighta skivsläpp uppskattas. Så länge det inte tummas på kvalité. Det gör inte Kent, men så här till en början känns "Röd" som en skiva jag hellre återvänder till än att ligga och dra mig i en plats i solen. Men fortfarande, det är Kent, det är bra.


Neal Morse - Testimony. Jag köpte denna skiva när den släpptes 2003 enbart för att Mike Portnoy satt bakom trummorna. Sen dess har Neal Morse varit en personlig favorit. Detta är inte bara en tekniskt briljant skapelse men musiker på topp, det är inte bara delikat prog-rock. Det är en mans ärliga vittnesbörd om hans väg till Gud. Vilket gör skivan mer personlig. Soloalbumena har fortsatt spottas ut, men ingen slår denna.


Kyte - Dead Waves. Jag tycker detta är helt makalöst vackert. Ambient post-rock, eller vad sa jag förra gången? Debutalbumet har jag börjat lyssna in mig på, men just nu räcker denna länge.


Editors - The Back Room. Brittisk indierock som jag äntligen tog tag i. Detta är bra, lite som White Lies, men inte såå dystert. Senaste plattan "In this Light and On this Evening" är inte lika välljudande. Men det finns något med brittiska band, det är säkert.


MGMT - Oracular Spectacular. Här har vi pop som blandar de moderna dansrytmerna med 70-tal och diverse annat. Det funkar väldigt bra att glida runt med i öronen. Låten "Kids" är nog höjdpunkten".


The Twilight Sad - Fourteen Autumns & Fifteen Winters. Vi flyttar lite mer norrut än The Editors, upp till Skottland. Här bres det på ordentligt med dialekt och skotsk stämning. Det är lite lagom sublimt, men det fastnar inte helt. Känslosamt med samtidigt lite långt borta.


The Automatic - Tear the Signs Down. Senaste skivan och det är riktigt trevlig rock. Lite mindre av de punkigare framtoningarna på debuten, lite mer indie. Det gillar jag.


William Fitzsimmons - The Sparrow and the Crow. Underbart.


The National - High Violet. Ok, lyssnandet börjar minska, det finns ju så mycket annat också. Men den passar perfekt när som helst särskilt på morgonkvisten.


The Notwist - The Devil, You + Me. Detta klassas som tysk indie rock. Trevlig indie rock med de små medlena som största tillgång.

Yeasayer - Odd Blood. Experimentell indierock som blandar lite friskt med ljuden. Just nu gillar jag denna, deras senaste mer än debuten "All Hour Cymbals".


Khoma - A Final Storm. Finns inte ett svagt spår på denna platta. Det är sååå fruktansvärt bra. Postmetal kallas det ja.


Gus Black - Autumn Days. Denna hänger kvar den med. Men jag vill hitta ny songwriter, tips?


The National - High Violet. Om det är nån därute som följer mina musiklistor så kommer denne någon få stå ut med att denna skiva ligger kvar ett tag. Det är senaste månadens bästa upplevelse.


Kele - The Boxer. Kele Okereke från Bloc Party satsar solo under tiden huvudbandet har paus. Då drar det ännu tydligare mot dansgolvet och mindre åt rocken. På gott o ont. Men han sjunger fantastiskt.


Oceansize - Frames. Vi kan enkelt säga att detta är världens bästa band, ja vi kan göra det. Både teknisk briljans, melodier av högsta klass och lättlyssnat. Det går inte sluta lyssna när man väl börjat. I år väntar ny skiva, men ta denna så länge...eller någon av de andra tre albumen, eller EP:na. Vad som helst.


The Automatic - Not Accepted Anywhere. Veckans rockskiva skulle man kunna säga. Driv och tempo rakt igenom. Nyligen släppt sin tredje fullängdare, "Tear the Signs Down". Låter lite mognare, lite mer indie. Båda funkar.


The Radio Dept. - Clinging to a Scheme. Sommarsvalka, avslappning och The Radio Dept. Ingen ska bort.


White Lies - To Lose My Life. Att så unga killar kan låta så deprimerande tål kanske att diskuteras. Att deras musik möjligen inte är banbrytande också. Men det är ju bra och det räcker ju oftast. Lite död för att leva gott kanske.


Julian Plenti - Julian Plenti Is...Skyscraper. Julian Plenti huserar i vanliga fall i spetsen för Interpol. De har jag inte fastnat för ännu, men kanske efter detta att det är värt en tur till. Lagom bra indierock.

Gus Black - Autumn Days. Indie-songwriter Gus Black lyckas förmedla känslan av att bara njuta av livet. Det känns folkligt, så det var en perfekt artist att somna på Nyhem till.


Khoma - A Final Storm. Fortsatt lysande musik för tidiga vandringar, ensam mot jobbet (plus en kvinna i blå tweedjacka). Även skivan "The Second Wave" har rullat runt i lurarna.


Robyn - Body Talk, Pt 1. Inte helt väntat att jag slänger in en dance-skiva bland toppen men Robyn kräver ett undantag, och kanske en väg in i nya musiklandskap? Låten "Dancing on My Own" ger goda vibbar och att två till album under året är på g ger mersmak av förväntningar.


William Fitzsimmons - Derivatives. Remixer från albumet "The Sparrow and the Crow". Fizsimmons mjuka stämma passar perfekt med elektroniska beats av de mer subtila slaget. Detta är nog det skönaste för öronen just nu.


Pain of Salvation - Road Salt One. Pain of Salvation från Eskilstuna har länge varit ett av mina favoritband på den progressiva rockscenen. Med ett äkta genuint och innovativt sound har det etablerat sig starkare för varje skiva. Mästerverket "Remedy Lane" kvarstår som min favorit men med nya Road Salt (första skivan av två, nästa kommer i höst) ger dem ett kvalitetssläpp. Det är inte mycket hårdrock kvar, utan starkt rotat i 70-talsrock och lugnare framtoning, mer avskalat. Låten "Sisters" är makalöst vacker.


Broken Social Scene - Forgiveness Rock Record. Kanadas indiesupergrupp har gjort en skiva som tar sin tid att sätta sig in i. Allt är inte bra, en del splittrat. Men melodierna i "World Sick" och "Sweetest Kill" fungerar alldeles utmärkt.


The National - High Violet. Går inte att undvika just nu.


Jonathan Johansson - En hand i himlen. Skivan börjar och slutar på topp. Kanske borde studera texterna lite mer, för de borde vara intressanta. Vi talar ändå om tankar om tro, något jag delar med så många andra att det vore dumt att missa nån som satt ord på det.


North Atlantic Oscillation - Grappling Hooks. Detta är knepigt, mycket knepigt. Men imponerande i all sin icke lättillgängliga status. Kan nog bli nåt.


The xx - xx. Lågmält och stundtals riktigt skön indie-electronic. Från England.

The New Pornographers - Together, spelar mysig och trevlig sommarpop. Tycker jag i alla fall, allt till trots det suspekta bandnamnet.


The National - High Violet, fortsätter vara skivan som fångar mitt största intresse just nu. Håller så smått på att gå igenom backkatalogen, men tiden räcker inte till hela tiden. Men låten Afraid of Anyone funkar under tiden.


Khoma - A Final Storm, skivan har blivit omhuldad med endast beröm vad jag märkt. Någon vecka sedan lyssnade jag lite lätt och fastnade inte, men sedan jag mest tumlat runt bland indie rocken blev jag sugen på lite hårdare tongångar i veckoslutet, och då blev detta räddningen. För mig blir det lite hårdrockens Kent.


Two Door Cinema Club - Tourist History. Efter att ha haft Bloc Party ett tag i öronen ville jag hitta annan poprock med elektroniska förtecken. Detta blev vad jag fann och det funkar alldeles utmärkt.


Vampire Weekend - Contra. Indiefavoriter bland många, men såå bra vet jag inte. Det är pop mixad med afrikanska rytmer och melodier. Men i låten Giving Up the Gun har de träffat helt rätt.


Bloc Party - A Weekend in the City. Jag tycker nog detta är deras bästa. Stabilt som nån skulle säga.


Adiam Dymott - Adiam Dymott. Imponerande.


Jonathan Johansson - En hand i himlen. Så fick jag äntligen tummen ur arslet och satte på denna platta. Många har snackat om det. Tack vare Kirri blev jag påmind. Det var ju tur det, annars hade vägen till jobbet i torsdags inte varit lika skön och tillbakalutad. 80-talet gör sig också påmint i lagom dos.


Metric - Fantasies. Skön och trevlig pop som passar bra till drönardagarna. Påminner lite om Stars, som är ett annat band värt att checka upp för er.


Gravenhurst - The Western Lands. Post-rock typ. Intressant men kanske inte hela vägen. Men en liten extra pinne så här på slutet av listan.

Mest spelade artisterna denna vecka.


The National - High Violet Senaste tidens bästa upptäckt. Det är så fantastiskt känsligt, vemodigt och spännande att lyssna på. Bloodbuzz Ohio är en av de bästa låtarna.


Basia Bulat - Heart of My Own Kanadensisk singer/songwriter. Vacker röst och bra rytmsektion.


William Fitzsimmons - The Sparrow and the Crow Helt klart min favorit när det gäller singer/songwriter. Senaste skivan har sina svackor men också riktiga höjpunkter, såsom If You Would Come Back Home. Kolla gärna också upp Williams "Derivatives", sköna remixer.


Kyte - Dead Waves Något drömsk, ambient post-rock. Gillart skarpt, kan man glida runt och bara drömma sig bort ett tag.


Frightened Rabbit - The Winter of Mixed Drinks Skottlands bästa indierock just nu, om jag inte missat nåt. Underbara melodier och bra driv.


Biffy Clyro - Only Revolutions Skottland på tapeten igen, denna gång med en lite mer rockigare framtoning. Skön singel i Mountains.


Idlewild - The Remote Part Jag vet at min geografi ibland är lite begränsad, men skottar kan dem. Vi pratar indierock.


Broken Social Scene - Forgiveness Rock Record Kanada är mitt favvoland nr 2. De har ju även Arcade Fire. Detta är ett hopkok av talang som jobbar tillsammans. Intressant och kräver mer engagemang från min sida.


Circa Survive - Blue Sky Noise Har egentligen inte lyssnat så mycket på dessa herrar, har deras On Letting Go. Men i Anthony Green har de en speciell röst, och musiken bjuder på tempofylld rock.


Bloc Party - Silent Alarm Skivorna Intimacy och A Weekend in the City har fått mer speltid, men även denna debut har sina låtar. Dansant rock. Lite som Foals.


Adiam Dymott - Adiam Dymott Riktigt skönt attitude rock från stockholmstjejen Adiam. Thomas Rusiak finns bakom albumet också.

Spotify, för den som är intresserad.