jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Det ar val konstigt. Jag vaknar och finner att jag ar ensam igen. Tva veckor gar ganska fort, de tyckte bade jag och mina foraldrar. Kanske upptackte dem att jag inte forandrats totalt, samma gamla jag finns ju aven har i Etiopien. Men jag tror de fick sig en glimt av min vardag har, som skiljer sig enormt fran hemma. Hoppas ocksa de tog med sig intrycken fran folket.

Nu aker jag imorgon tillbaks till Wondo, kanske, antagligen, sista resan ner. Om en manad drar jag upp till Addis for att avsluta med nagra veckor har. Dags att ladda ordentligt for brakavslutning.

Manga ganger ar jag som en gammal ballong, slapp och utan innehall. Sa aven idag. Har sakert nat klokt att saga, men orkar inte printa ner det har.

Jag ber om forlatelse for en blogg som saknar substans for tillfallet. Men ni kan ju, om ni vill, lasa de gamla inlaggen och kanske kommentera klokheterna dar.

Tack pa forhand.

Ibland racker det med lite hopp, bara lite.

Blodpudding, lingonsylt, foraldrar, tidningen Empire, colaflaskor. Det ar allt som behovs just nu for att Sverige ska gora sig paminnt. Trevligt.

Satt igar pa ett utestalle i Addis tillsammans med tva av mina svennebanan-vanner har. Blev till en riktigt trevlig pratstund om livet och ffa hur resan hit paverkar oss - eller kommer att paverka livet nar vi val kommer hem.

Hur jag an vrider och vander pa fragan, hur mycket jag an ser tillbaks pa dagar av hemlangtan, angest och andra kanslor man helst av allt skippar, sa kan jag inte undga att kanna att Etiopien sakta men sakert krupit under skinnet pa mig. Val hemma igen hoppas jag det kommer markas, inte genom en total utradering av den jag var nar jag akte, utan snarare an utveckling.

Kom varje fall fram till att jag vill inte sitta hemma i lagenheten och lata livet rulla pa i samma vaxel och borja forandring nar jag maste, jag vill forandra nu, nar jag fortfarande kan betyda skillnad.

Jag hoppas innerligt att nagon dar hemma ar villig att lyssna till min berattelse, kanske kan den ge nya perspektiv. Vi maste se med perspektiv, annars ser vi ingenting.

Nu kommer snart foraldrarna hit, det blir asskoj.

Sa har man fatt lite kvalificerad slapping pa hotell, annu en gang. Ibland flyr jag landsbygden och tar in pa Hotell Pinna. Det kostar 150 spann (till skillnad fran 30 i gasthuset), men da far jag varmvattendusch, en bra restaurang i anslutning, och kabeltv. Mer behovs inte for att man ska kunna koppla ifran "vardagen" ett tag.

Dock ibland nar jag ligger och vrider mig bland lakanen undrar jag, ar det detta jag vill komma hem till? Da menar jag inte att jag ska bo pa Grand Hotel, ata svindyr lax och se pa dumburken hela kvallarna. Men ar det detta jag saknar?

Nej, inte mycket egentligen. Det jag saknar ar att kunna traffa kompisar, kunna spontankaffa pa stan, forsoka losa livets mysterier eller bara peka pa folk som gar forbi. Njuta av sallskapet som ges. Sa ett lofte jag maste halla ar att inte stanga in mig sjalv, som jag latt gjort innan.

Som beloning om jag uppnar detta, sa tar jag in en natt pa Grand.

Innan nat annat. Flight of the Conchords "Robots" gav mig en del garv nar jag lyssnade innan somnen tog mig och forde mig bort.

Men nu ar det snart dags att importera nagra paron till Etiopien, vilket kommer bli inte bara stortkul utan ocksa nodvandigt.

Men nar jag sitter ensam pa rummet och glor i en spegel och undrar vad jag ser, sa ser jag inte bara en EXTREMT valtranad och solbrand kropp, utan ocksa en person som om ca tva manader kommer se tillbaks pa nagot som format honom mer an vad han tror.

Ja, jag ar mer an villig att erkanna att en del saker inte blev som det var tankt, till det negativa. Jag gor ju inget konkret har, far tiden att ga, laser bocker och lyssnar igenom min iPod (snart klar). Det kan gora mig galen, det kan gora att jag saknar en del saker oerhort mycket (oproportionerligt mycket), det gor att jag undrar vad jag akte hit for.

Men innan jag akte bad jag en sak. Overraska mig. Tjenare i havet, jag fick mig en emotionell slagga rakt igenom glashushjartat. Till all nytta.

Har kommit till den insikten att oavsett vad, sa fortsatter alltid livet tills den dan Gud satter stopp. Tills dess finns en plan, en tanke. Jag vill folja den bast jag kan - aven om jag nu inte har en blekaste aning om vad det innebar.

En del saker kommer jag ta vid nar jag kommer hem, inte minst mitt overdrivna intresse att se daliga skraprullar (snart 100 sedda med Michael Madsen). Jobbet vantar, forhoppningsvis med en ny glod, som jag sa mycket saknade innan jag akte.

Andra saker har jag fatt begrava har i Etiopien, lamnat och forstatt att jag inte kommer kunna atervanda dit. Jag kommer aldrig mer vara 26, aldrig mer kunna ge mig ivag utan att ha Etiopien under skinnet.

Allt det ovriga har jag fatt ge till hogre makter. Allt kan inte jag styra, och ska inte.

Vad framtiden doljer ser man inte forran den hinner ifatt en och kraschar in i nutiden, och sa fort den gjort det har datiden blivit storre och ens erfarenhet vaxt och en mojlighet att hoppas pa nagot nytt okat. Det ar tjusningen med livet, vi kan bara se i backspegeln, men vi kan gora allt for att skapa en framtid vard att besoka.

For ovrigt ar "The Constant Gardener" (Den tragne odlaren pa svenska) en oerhort bra bok, och finns aven som film av Fernando Mereilles (Guds stad). Las och se!!!

Laste i DN nyligen att detta putteland, nanstans i mitten av Soderhavet, paborjat en ny bana. Tidigare ett land vars inkomstkalla till 99% kom fran bajs har nu borjat deala med diplomati. De har tydligen som fjarde nation i varlden erkant Abchazien och Sydossetien som sjalvstandiga stater.

For detta lilla besvar fick dem 150 mille. Kapitalisten i mig undrar saklart om detta gar att ordna som privatperson. Kanske inte for den prislappen, men sag 15 mille. For den summan ar jag villig att erkanna mycket. Aven den dar knasiga snubben bland Shetlandsoarna som har sitt "eget" lilla land med flagga och mynt.

En deal som tal att tankas pa. Under tiden kanske man kan titta forbi Nauru. "Guano....yummy, sounds familiar?".

Har inte alltfor mycket tid, men sitter nu i denna etiopiska stad, nagonstans i det sydvastra hornet. Tog mig hit genom en fantastisk bussresa, en atta timmars upplevelse. En sadan dar skumpande, bumpande fard som ger en riktigt behaglig rektummassage som leder till direkt skitnodigkansla. Otacksamt, eftersom man vet att skita ar det sista man far lov att gora under resan.

Men jag overlevde...ni kan gissa varfor jag har brattom nu. Men jag ska inte klaga. Hollandaren Kuen fick en 20 timmars genom Kenya haromveckan, sa jag ligger efter.

Men helgen tillbringas har med Taye. Det blir krokodiljakt och lite stadsshopping (naja...).

Men vi hors alla!!

Ska det vara sa svart att leva ibland. Det absolut skonaste som finns, det ar att bara fastna i stunderna, da allt kanns topp och da inga problem stor. Stunderna kan se valdigt annorlunda ut. Ibland ar det nar man oppnar ett nytt kaffepaket (Zoegas da saklart), eller nar man aker over branten med "Fix You" i oronen (eller hur Sam?), en sen nattdiskussion med bra sallskap, ett val utfort arbete (bade pa sjukhuset och hemma vid disken) eller bara nar man gar langs med gatan och ar lycklig. Dessa stunder vill man leva for.

Sen kommer verkligheten och bankar pa ens hjartas dorr. Jag har, kanske smartsamt arligt, inga storre problem med att skarma av mycket av den tragik som utspelar sig runt mig. Bade i Sverige och Etiopien. Men jag slas ju av daligt samvete nar jag gang pa gang traskar forbi tiggarna, nar jag undviker deras blick.

Varfor far jag daligt samvete? Jag skulle onska att det forst o framst var for att jag kanner mig maktlos, att jag inte kan forandra allt. Och sa ar det ju, men mest av allt ar det for att jag, annu mer smartsamt arligt, inte orkar bry mig, inte kanner for att sla mig ut ur min egen bekvamlighet. For sa manga ganger finner jag ju stunderna dar.

Men jag onskar att jag mer och mer tillater mig att mjukna. Jag soker inte en emotionell hardsmalta, jag vill inte bli asket, jag tror ingen vill att jag ska det. Alla har vi olika kall och olika satt att leva. Men mitt liv ska inte handla om att jaga stunderna da jag njuter, inte bara. Jag vill och forsoker orka att hjalpa andra att finns deras stunder.

Det ar inte latt att leva. Man maste manga ganger valja. Valja om man vill titta eller blunda, ge eller ta. Ingen sa att det skulle vara enkelt. Men varfor ska det vara sa komplicerat?

Nar jag kommer hem stanger jag antagligen av Etiopien, satter en paus i alltihopa. Men jag tillater mig inte att glomma, for om detta ar Guds plan med mig nu, da kommer det ocksa innebara nagot langre fram. Och glommer jag, da kommer jag missa.

Kanske missar jag da de storsta stunderna i mitt (mojliga) liv?

En helt vanlig dag i Afrika, eller inte helt eftersom jag ar i Addis. Forsta dagen nar jag landade i Etiopien framstod Addis som en hala, en oerhort smutsig spegelbild av vastvarldens "utvecklade" livsstil. Nu nar jag dyker upp har sa upplever jag det som en metropol. Har finns ju sa gott som allt, kanske inte lika polished som dar hemma, men i jamforelse med Wondo sa. Tycker dock att det saknar lite av charmen dar nerifran. Att aka hastkarra langs dammiga vagar (som ska asfalteras), med en hastfjart som frisk flakt da och da, ar ytterst charmigt. En dag tar upplevelsen slut och jag landar under den gra skyn i Norrkoping. Ja, jag kommer sakna massa men ocksa langta till nagot nytt. Bladdrade lite i en Lonely Planet, Benin kanske man skulle kunna dra till. Det gor ju ingen annan. Nej, nu kanske det blir solbrillor och bio. Men vem vet, kanske jag vantar med det.

Sa har annu ett ar passerat. Lyckades ropa in 2010 tva timmar tidigare an de flesta av er svennebananer jag gillar att umgas med darhemma. Spenderade nyaret i Addis Abeba, denna metropol i Afrika. Kaka gott pa restaurang, dansade in aret med disco och sedan nagra timmars nattklubb med allt var det innebar (jag medger att jag har vranger sanningen lite, allt fick jag kanske inte:)

Det var jag och sex tjejer som gick ut. Man kan om man vill, saga att jag var kung for en dag.  Tyvarr har i praktiken ingen etiopisk man lyssnat pa Magnus Uggla och jag fann mig ganska omgaende ensam pa dansgolvet medans mina eskorter (nja..) hade varsin amharisk klangvaxt runt hofterna.

Men det ar kul att ga ut, borde gora det mer dar hemma i Sverige. Svanga lurvet och hitta taktkanslan, som sa ofta ar svenskt begransad till sidledsrorelser. Ganget dar hemma, ni ar med nasta utgang??

Halv fem somnade jag i varje fall under en kall filt och dromde mig bort. Vaknade upp vid atta med en kansla av tomhet, idel tomhet (for att citera Predikaren). Inget fel med det. Aven om arsskiftet egentligen inte innebar annat an en praktisk avskiljning for mansklig kronologi, sa ar det anda nagot speciellt med att anvanda nya siffror efter datumet.

En omstart for en del, en fortsattning for andra, pa gott och ont. Men oavsett vad sa ligger framtiden och lurar, som en bunt oskrivna sidor i sin livshistoria. Skrammande fortjusning, over vad som kan komma att vanta eller vad man missar att uppna.

Mina mal ar lite luddiga, men de finns dar, i min hjarna, ni far fraga om ni vill veta. 2011 far jag ga tillbaks och bladdra lite bland sidorna, som da ar fardigskrivna och omojliga att korrigera med Tippex.

Gott Nytt Ar pa er alla!!