Stunderna
Ska det vara sa svart att leva ibland. Det absolut skonaste som finns, det ar att bara fastna i stunderna, da allt kanns topp och da inga problem stor. Stunderna kan se valdigt annorlunda ut. Ibland ar det nar man oppnar ett nytt kaffepaket (Zoegas da saklart), eller nar man aker over branten med "Fix You" i oronen (eller hur Sam?), en sen nattdiskussion med bra sallskap, ett val utfort arbete (bade pa sjukhuset och hemma vid disken) eller bara nar man gar langs med gatan och ar lycklig. Dessa stunder vill man leva for.
Sen kommer verkligheten och bankar pa ens hjartas dorr. Jag har, kanske smartsamt arligt, inga storre problem med att skarma av mycket av den tragik som utspelar sig runt mig. Bade i Sverige och Etiopien. Men jag slas ju av daligt samvete nar jag gang pa gang traskar forbi tiggarna, nar jag undviker deras blick.
Varfor far jag daligt samvete? Jag skulle onska att det forst o framst var for att jag kanner mig maktlos, att jag inte kan forandra allt. Och sa ar det ju, men mest av allt ar det for att jag, annu mer smartsamt arligt, inte orkar bry mig, inte kanner for att sla mig ut ur min egen bekvamlighet. For sa manga ganger finner jag ju stunderna dar.
Men jag onskar att jag mer och mer tillater mig att mjukna. Jag soker inte en emotionell hardsmalta, jag vill inte bli asket, jag tror ingen vill att jag ska det. Alla har vi olika kall och olika satt att leva. Men mitt liv ska inte handla om att jaga stunderna da jag njuter, inte bara. Jag vill och forsoker orka att hjalpa andra att finns deras stunder.
Det ar inte latt att leva. Man maste manga ganger valja. Valja om man vill titta eller blunda, ge eller ta. Ingen sa att det skulle vara enkelt. Men varfor ska det vara sa komplicerat?
Nar jag kommer hem stanger jag antagligen av Etiopien, satter en paus i alltihopa. Men jag tillater mig inte att glomma, for om detta ar Guds plan med mig nu, da kommer det ocksa innebara nagot langre fram. Och glommer jag, da kommer jag missa.
Kanske missar jag da de storsta stunderna i mitt (mojliga) liv?
Sen kommer verkligheten och bankar pa ens hjartas dorr. Jag har, kanske smartsamt arligt, inga storre problem med att skarma av mycket av den tragik som utspelar sig runt mig. Bade i Sverige och Etiopien. Men jag slas ju av daligt samvete nar jag gang pa gang traskar forbi tiggarna, nar jag undviker deras blick.
Varfor far jag daligt samvete? Jag skulle onska att det forst o framst var for att jag kanner mig maktlos, att jag inte kan forandra allt. Och sa ar det ju, men mest av allt ar det for att jag, annu mer smartsamt arligt, inte orkar bry mig, inte kanner for att sla mig ut ur min egen bekvamlighet. For sa manga ganger finner jag ju stunderna dar.
Men jag onskar att jag mer och mer tillater mig att mjukna. Jag soker inte en emotionell hardsmalta, jag vill inte bli asket, jag tror ingen vill att jag ska det. Alla har vi olika kall och olika satt att leva. Men mitt liv ska inte handla om att jaga stunderna da jag njuter, inte bara. Jag vill och forsoker orka att hjalpa andra att finns deras stunder.
Det ar inte latt att leva. Man maste manga ganger valja. Valja om man vill titta eller blunda, ge eller ta. Ingen sa att det skulle vara enkelt. Men varfor ska det vara sa komplicerat?
Nar jag kommer hem stanger jag antagligen av Etiopien, satter en paus i alltihopa. Men jag tillater mig inte att glomma, for om detta ar Guds plan med mig nu, da kommer det ocksa innebara nagot langre fram. Och glommer jag, da kommer jag missa.
Kanske missar jag da de storsta stunderna i mitt (mojliga) liv?
Kommentarer
Trackback
