jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Yeasayer - Odd Blood. Experimentell indierock som blandar lite friskt med ljuden. Just nu gillar jag denna, deras senaste mer än debuten "All Hour Cymbals".


Khoma - A Final Storm. Finns inte ett svagt spår på denna platta. Det är sååå fruktansvärt bra. Postmetal kallas det ja.


Gus Black - Autumn Days. Denna hänger kvar den med. Men jag vill hitta ny songwriter, tips?


The National - High Violet. Om det är nån därute som följer mina musiklistor så kommer denne någon få stå ut med att denna skiva ligger kvar ett tag. Det är senaste månadens bästa upplevelse.


Kele - The Boxer. Kele Okereke från Bloc Party satsar solo under tiden huvudbandet har paus. Då drar det ännu tydligare mot dansgolvet och mindre åt rocken. På gott o ont. Men han sjunger fantastiskt.


Oceansize - Frames. Vi kan enkelt säga att detta är världens bästa band, ja vi kan göra det. Både teknisk briljans, melodier av högsta klass och lättlyssnat. Det går inte sluta lyssna när man väl börjat. I år väntar ny skiva, men ta denna så länge...eller någon av de andra tre albumen, eller EP:na. Vad som helst.


The Automatic - Not Accepted Anywhere. Veckans rockskiva skulle man kunna säga. Driv och tempo rakt igenom. Nyligen släppt sin tredje fullängdare, "Tear the Signs Down". Låter lite mognare, lite mer indie. Båda funkar.


The Radio Dept. - Clinging to a Scheme. Sommarsvalka, avslappning och The Radio Dept. Ingen ska bort.


White Lies - To Lose My Life. Att så unga killar kan låta så deprimerande tål kanske att diskuteras. Att deras musik möjligen inte är banbrytande också. Men det är ju bra och det räcker ju oftast. Lite död för att leva gott kanske.


Julian Plenti - Julian Plenti Is...Skyscraper. Julian Plenti huserar i vanliga fall i spetsen för Interpol. De har jag inte fastnat för ännu, men kanske efter detta att det är värt en tur till. Lagom bra indierock.

Bytte lite namn på bloggen idag. Inte mycket, mer ett tillägg. Jag heter fortfarande Jona Borén, det ändrar jag inte förrän jag gifter mig. Men jag ville markera lite var jag står just nu, och att bloggen i mångt o mycket får fungera som en kanal för mina tankar kring detta plus ett o annat musiktips och lite nonsens.

Snappade upp lite om Moder Teresa - efter Shane Claibornes bok är jag sugen på att läsa en biografi över kvinnan - och hennes förhållningssätt till sitt arbete. Hon arbetade i Calcutta bland de fattiga o behövande. Hon är en en evig symbol för medmänsklighet, uppoffrande och kärlek. En förebild i mångt.

I alla fall så har hon sagt att vi alla behöver finna vårt Calcutta. Och det hoppas och tror jag. Just nu är jag på väg mot det och guidas lite försiktigt fram av Gud eller nåt annat.

Så där fick ni förklaringen för de som undrar.

Svenska kyrkan var snäll idag, de lånade ut en toalett åt mig för syftet att blöta håret och dricka lite vatten. Bajsat hade jag redan gjort. Som tack för vänligheten o gästfriheten sa jag just det (tack, alltså) och bjöd dem på ett boktips i form av Shane Claibornes "Den oemotståndliga revolutionen". Jag har bara läst ett kapitel, men det räcker väl för att veta att den är bra.

De blev kanske lite paffa, det är väl inte så ofta som snygga dagdrivare ger dem boktips om alternativa livsstiler byggt på ett klart och centrerat Jesusperspektiv.

Intressant var dock att en av dem direkt frågade var han, författaren, var ifrån. Han är amerikan, från södern. Direkt började han förklara att där sjöng de gospel, negerkörer och ett ganska livat typ av möte hör till standarden. Jag förstod att inget var illa ment, men att det ändå insinuerar nåt. Vad detta nåt är får vi väl tolka själva.

Jag svarade att han, författaren alltså, bor o verkar i Philadelphia, vilket inte är samma sak. Jag tackade igen och gick därifrån ganska nöjd med dagens boktips.

Det centrala här är inte boktipset utan just hur mycket en bakgrund spelar roll. Som att den alltid styr vad nuet råkar vara. Ingen kan väl förneka historiens mening för framtidens resultat, men ofta används bakgrunden som ett "bara för att"-argument.

Bara för att du är pingstvän så ska....
Bara för att du är sosse så tycker...
Bara för att du är kvinna så kan du...

osv.

Hade allas bakgrunder spelat såå stor roll så är det väl tur att Jesus inte helt o fullt anammade att han var jude. Eller så blev det där bara en alldeles för spetsig liknelse?

Nu tar jag andra kapitlet...

Vad händer när frågorna kommer en gång till?

Jag snackar existensiella frågor, där den största och mest grundläggande kanske är "Finns Gud?". Hade ett givande och intressant samtal med Linn Lundholm i bilen hem från Nyhem. Vi snackade om lite allt möjligt, men en del rörde sig kring det kristna livet post-tjugo.

Vad händer när vi som utåt sett varit trygga i hamn sen barnsben, som verkar ha funnit vägen och hittat fram till Gud, vad händer när vi ännu en gång får möta tvivel om detta med Gud?

Finns det en plats i dagens kyrkor där man får lov att dryfta dessa? Eller blir man bara bemött med blicken "Du ska inte ha sådana här frågor vid det här laget". Varför tror vi så ofta att det som en gång blev självklart alltid ska fortsätta vara självklart.

Jag vet inte varför tvivlena kommer, men något har det nog med att göra att den Gud jag trott på inte längre känns relevant i mitt liv. Misstaget (om det nu finns) ligger antagligen på min sida, jag har inte närt nog. Plötsligt står man där, livet har format en vidare men sin Gudsrelation har man slutat forma för längesedan. Varför?, jo jag trodde att det självklara var konstant jag med.

Eller jag vet inte, tankarna far runt. Handlingarna lyser med frånvaro. Guds rop hörs inom mig. Lyssna på dina medmänniskor, det vill bli hörda, sedda, märkta.

Att bry sig är väl en självklarhet, eller?

Gus Black - Autumn Days. Indie-songwriter Gus Black lyckas förmedla känslan av att bara njuta av livet. Det känns folkligt, så det var en perfekt artist att somna på Nyhem till.


Khoma - A Final Storm. Fortsatt lysande musik för tidiga vandringar, ensam mot jobbet (plus en kvinna i blå tweedjacka). Även skivan "The Second Wave" har rullat runt i lurarna.


Robyn - Body Talk, Pt 1. Inte helt väntat att jag slänger in en dance-skiva bland toppen men Robyn kräver ett undantag, och kanske en väg in i nya musiklandskap? Låten "Dancing on My Own" ger goda vibbar och att två till album under året är på g ger mersmak av förväntningar.


William Fitzsimmons - Derivatives. Remixer från albumet "The Sparrow and the Crow". Fizsimmons mjuka stämma passar perfekt med elektroniska beats av de mer subtila slaget. Detta är nog det skönaste för öronen just nu.


Pain of Salvation - Road Salt One. Pain of Salvation från Eskilstuna har länge varit ett av mina favoritband på den progressiva rockscenen. Med ett äkta genuint och innovativt sound har det etablerat sig starkare för varje skiva. Mästerverket "Remedy Lane" kvarstår som min favorit men med nya Road Salt (första skivan av två, nästa kommer i höst) ger dem ett kvalitetssläpp. Det är inte mycket hårdrock kvar, utan starkt rotat i 70-talsrock och lugnare framtoning, mer avskalat. Låten "Sisters" är makalöst vacker.


Broken Social Scene - Forgiveness Rock Record. Kanadas indiesupergrupp har gjort en skiva som tar sin tid att sätta sig in i. Allt är inte bra, en del splittrat. Men melodierna i "World Sick" och "Sweetest Kill" fungerar alldeles utmärkt.


The National - High Violet. Går inte att undvika just nu.


Jonathan Johansson - En hand i himlen. Skivan börjar och slutar på topp. Kanske borde studera texterna lite mer, för de borde vara intressanta. Vi talar ändå om tankar om tro, något jag delar med så många andra att det vore dumt att missa nån som satt ord på det.


North Atlantic Oscillation - Grappling Hooks. Detta är knepigt, mycket knepigt. Men imponerande i all sin icke lättillgängliga status. Kan nog bli nåt.


The xx - xx. Lågmält och stundtals riktigt skön indie-electronic. Från England.

Några dagar på Nyhem. En klassiker, men inte för mig. Jag har varit där förrut, upplevt regnet, hamburgerhänget, mötena och allt därtill. Aldrig hittat dit riktigt, men nu var det kul att återse det.

Tre nyttiga dagar tror jag. Dagar som gav mig lite mer hopp, lät mig närma mig. Sista tiden har inneburit slitningar hos mig, vill jag vara en del av den kyrkan jag ser eller vill jag bryta mig därifrån? I helgen anade jag att det är ok att bryta sig mot det som frustrerar, Gud lägger mitt hjärta tillrätta, behöver inte streta emot det. Men helgen anade också att det går att närma sig kyrkan igen, det går att uppskatta den och dess former. Formerna som jag ändå har mycket att tacka för.

Två böcker som jag hoppas kunna få ut något av. Shane Claibornes "Den oemotståndliga revolutionen" samt Carl- Henric Jaktlunds "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar".

Där startar jag nu.

Men om vi nu blickar framåt, vad ser vi?

Brukar ibland prata om, med andra men kanske mest med mig själv, om att saker ska ha ett syfte. Därför funderar jag på denna blogg, den måste ju det med. Mer än bara vara ett lite cyberlallande för spridda stunder.

Jag funderar på om det får bli en blogg vigd åt musik, kanske musik + film. I detta kan man väl även få med lite andra viktiga vinklar.

Eller?

The New Pornographers - Together, spelar mysig och trevlig sommarpop. Tycker jag i alla fall, allt till trots det suspekta bandnamnet.


The National - High Violet, fortsätter vara skivan som fångar mitt största intresse just nu. Håller så smått på att gå igenom backkatalogen, men tiden räcker inte till hela tiden. Men låten Afraid of Anyone funkar under tiden.


Khoma - A Final Storm, skivan har blivit omhuldad med endast beröm vad jag märkt. Någon vecka sedan lyssnade jag lite lätt och fastnade inte, men sedan jag mest tumlat runt bland indie rocken blev jag sugen på lite hårdare tongångar i veckoslutet, och då blev detta räddningen. För mig blir det lite hårdrockens Kent.


Two Door Cinema Club - Tourist History. Efter att ha haft Bloc Party ett tag i öronen ville jag hitta annan poprock med elektroniska förtecken. Detta blev vad jag fann och det funkar alldeles utmärkt.


Vampire Weekend - Contra. Indiefavoriter bland många, men såå bra vet jag inte. Det är pop mixad med afrikanska rytmer och melodier. Men i låten Giving Up the Gun har de träffat helt rätt.


Bloc Party - A Weekend in the City. Jag tycker nog detta är deras bästa. Stabilt som nån skulle säga.


Adiam Dymott - Adiam Dymott. Imponerande.


Jonathan Johansson - En hand i himlen. Så fick jag äntligen tummen ur arslet och satte på denna platta. Många har snackat om det. Tack vare Kirri blev jag påmind. Det var ju tur det, annars hade vägen till jobbet i torsdags inte varit lika skön och tillbakalutad. 80-talet gör sig också påmint i lagom dos.


Metric - Fantasies. Skön och trevlig pop som passar bra till drönardagarna. Påminner lite om Stars, som är ett annat band värt att checka upp för er.


Gravenhurst - The Western Lands. Post-rock typ. Intressant men kanske inte hela vägen. Men en liten extra pinne så här på slutet av listan.

Känslan, av att vara fri. Att allt ligger framför en. Det är väl den alla har när man tar studenten, jag hade den och mina kamrater med mig. Äntligen slipper man den obligatoriska delen av livet som innebär skolgång och man får lov att välja. Vart man ska ta vägen.

Jag gick till Matex, jag njöt av att jobba, tjäna pengar och smaka lite lätt på vuxenlivet. Men jag var kanske inte så vuxen som jag ville tro. Några år till larvade jag mig och gled vidare. Men sen kom det ikapp och jag blev tvungen att välja vad jag skulle göra av allt.

Därför sitter jag på ortopeden idag och bloggar om minnena från studenten. Att klä upp mig i kavaj (samma som jag använder än idag), strypas av grattisband runt halsen, besvikelsen att inte så många ville skriva i min mössa, lyckan över att ha klarat mig, men också funderingarna på vad det ska bli.

De har jag fortfarande.

Annars påmindes jag idag om att lyssna på Jonathan Johansson. Det blev ljudet till promenaden, och det var ett bra ljud.

Det är ett år sen jag första gången besökte PMU-huset i Flemingsberg. Igår var det tredje gången. Det känns som ett kärt återseende, en plats som innebar starten för ett äventyr. Jag besöker praktikantutbildningen och delar med mig av min erfarenhet. Hur jag hade det i Etiopien, hur jag upplevde att göra det som en hel grupp svenska ungdomar nu är på väg att göra.

Jag vet att en av anledningarna att jag är här är att jag kan peka på att det kan bli tufft. Att ens förväntningar kan ställas på kant.

Och det är jag oerhört tacksam för. Dagligen tänker jag lite på Etiopien, på tiden där, på känslorna, på allt som inte blev som det skulle och på allt som blev som det var menat. Jag längtar tillbaks, jag längtar att få gå på grusvägarna och bara vara. Men jag vet att det inte är nu.

Innan jag åker tillbaks och hälsar på behöver livet få in nästa växel, få landa ytterligare i alla intryck. Hade en trevlig promenad med Sama P häromkvällen. Diskussionen rörde frustration, frustration över vad det kristna livet är och borde vara.

Ibland står jag bara och stampar, irriterad på kyrkan och dess appearance, lockad av världen och dess nöjen, osäker på var jag ska placera mig. För jag vet att jag inte vill fastna åt något av hållen. Jag vill leva i världen, med "kyrkan" bärandes med mig.

En pizza, en bärs, ett trevligt sällskap, en hjälpande hand...allt utom att jag inte dricker öl (o det har inget med Gud att göra, bara smak).

Detta borde vara årets största skämt. Ett så totalt innehållslöst firande av nonsenskvalité. Box office styr vart priserna går, och tonårspubliken får som de vill. Men jag är ju inte tonåring längre så jag kanske inte behöver bry mig.

Men seriöst, Twilight:New Moon Årets film!!!!

Mest spelade artisterna denna vecka.


The National - High Violet Senaste tidens bästa upptäckt. Det är så fantastiskt känsligt, vemodigt och spännande att lyssna på. Bloodbuzz Ohio är en av de bästa låtarna.


Basia Bulat - Heart of My Own Kanadensisk singer/songwriter. Vacker röst och bra rytmsektion.


William Fitzsimmons - The Sparrow and the Crow Helt klart min favorit när det gäller singer/songwriter. Senaste skivan har sina svackor men också riktiga höjpunkter, såsom If You Would Come Back Home. Kolla gärna också upp Williams "Derivatives", sköna remixer.


Kyte - Dead Waves Något drömsk, ambient post-rock. Gillart skarpt, kan man glida runt och bara drömma sig bort ett tag.


Frightened Rabbit - The Winter of Mixed Drinks Skottlands bästa indierock just nu, om jag inte missat nåt. Underbara melodier och bra driv.


Biffy Clyro - Only Revolutions Skottland på tapeten igen, denna gång med en lite mer rockigare framtoning. Skön singel i Mountains.


Idlewild - The Remote Part Jag vet at min geografi ibland är lite begränsad, men skottar kan dem. Vi pratar indierock.


Broken Social Scene - Forgiveness Rock Record Kanada är mitt favvoland nr 2. De har ju även Arcade Fire. Detta är ett hopkok av talang som jobbar tillsammans. Intressant och kräver mer engagemang från min sida.


Circa Survive - Blue Sky Noise Har egentligen inte lyssnat så mycket på dessa herrar, har deras On Letting Go. Men i Anthony Green har de en speciell röst, och musiken bjuder på tempofylld rock.


Bloc Party - Silent Alarm Skivorna Intimacy och A Weekend in the City har fått mer speltid, men även denna debut har sina låtar. Dansant rock. Lite som Foals.


Adiam Dymott - Adiam Dymott Riktigt skönt attitude rock från stockholmstjejen Adiam. Thomas Rusiak finns bakom albumet också.

Spotify, för den som är intresserad. 

Livet är fint? Ja just nu. Sista veckorna har jag lyckats fylla mina dagar med happenings, vilket har varit oerhört skönt. Det känns att jag gör nåt, jag fastnar inte inomhus och ligger och glor.

Men jag undrar lite vad som kommer hända. För även om jag just nu gillar att bara köra på, så måste jag om ett tag bestämma mig för vilket inriktning saker och ting ska få. Ska jag plugga vidare till våren? Ska jag inte? Eller är det något helt annat som väntar. Skönt att inte behöva fundera.

Dock tar en del av min tanketid upp min trötthet. Inte fysiska. Min trötthet på kristenheten, kanske mest i mitt egna liv men det tar sitt uttryck gentemot allt annat. Mest av allt är jag trött på inställsamheten mot Gud. Det känns som att jag varje gång jag går in i kyrkan eller ägnar mig åt "religiösa" aktiviteter så slungas det klassiska manéren mot mig. Alla säger som de alltid sagt, alla gör som det alltid gjort o.s.v. Och jag är så förbaskat TRÖTT på det.

En del av mig vill bara vända på klacken, ge mig iväg och strunta i hela bunten. Inte ge upp Gud men allt runtomkring honom. För jag känner att allt är så ytligt, att om jag finge mig för att peta på det så skulle allt falla ihop. Skenheligheten och likgiltigheten skulle ta över.

Sanningen är inte så dyster, det vet jag. Men min ork just nu är inte där att jag vill ta itu med det. Jag vill leva, tillsammans med människor som bryr sig om mig, och som jag gillar att bry mig om. Om jag hittar dem inom kyrkans väggar eller inte spelar ingen roll. Jag vill inte sitta och inom mig säga urk till allt.

Det genuina anar jag, det finns de som visar på det. Men i ärlighetens namn, vilka gör skillnad? Jag själv, nej kanske inte ens i närheten. Om allvaret ligger i Guds ord, så är mina gärningar långt därifrån. Om förändringen för denna värld ligger i att vi ger upp oss själva, så har vi långt kvar.

Just nu njuter jag av de mesta, tvivel jag har kanske naggar kanterna men de verkar också föra mig framåt. Mot det som jag kanske mest av allt vill ha, en mening med vad jag gör. Och den meningen är inte vad JAG vill ha.