Vad gör jag?
Livet är fint? Ja just nu. Sista veckorna har jag lyckats fylla mina dagar med happenings, vilket har varit oerhört skönt. Det känns att jag gör nåt, jag fastnar inte inomhus och ligger och glor.
Men jag undrar lite vad som kommer hända. För även om jag just nu gillar att bara köra på, så måste jag om ett tag bestämma mig för vilket inriktning saker och ting ska få. Ska jag plugga vidare till våren? Ska jag inte? Eller är det något helt annat som väntar. Skönt att inte behöva fundera.
Dock tar en del av min tanketid upp min trötthet. Inte fysiska. Min trötthet på kristenheten, kanske mest i mitt egna liv men det tar sitt uttryck gentemot allt annat. Mest av allt är jag trött på inställsamheten mot Gud. Det känns som att jag varje gång jag går in i kyrkan eller ägnar mig åt "religiösa" aktiviteter så slungas det klassiska manéren mot mig. Alla säger som de alltid sagt, alla gör som det alltid gjort o.s.v. Och jag är så förbaskat TRÖTT på det.
En del av mig vill bara vända på klacken, ge mig iväg och strunta i hela bunten. Inte ge upp Gud men allt runtomkring honom. För jag känner att allt är så ytligt, att om jag finge mig för att peta på det så skulle allt falla ihop. Skenheligheten och likgiltigheten skulle ta över.
Sanningen är inte så dyster, det vet jag. Men min ork just nu är inte där att jag vill ta itu med det. Jag vill leva, tillsammans med människor som bryr sig om mig, och som jag gillar att bry mig om. Om jag hittar dem inom kyrkans väggar eller inte spelar ingen roll. Jag vill inte sitta och inom mig säga urk till allt.
Det genuina anar jag, det finns de som visar på det. Men i ärlighetens namn, vilka gör skillnad? Jag själv, nej kanske inte ens i närheten. Om allvaret ligger i Guds ord, så är mina gärningar långt därifrån. Om förändringen för denna värld ligger i att vi ger upp oss själva, så har vi långt kvar.
Just nu njuter jag av de mesta, tvivel jag har kanske naggar kanterna men de verkar också föra mig framåt. Mot det som jag kanske mest av allt vill ha, en mening med vad jag gör. Och den meningen är inte vad JAG vill ha.
Men jag undrar lite vad som kommer hända. För även om jag just nu gillar att bara köra på, så måste jag om ett tag bestämma mig för vilket inriktning saker och ting ska få. Ska jag plugga vidare till våren? Ska jag inte? Eller är det något helt annat som väntar. Skönt att inte behöva fundera.
Dock tar en del av min tanketid upp min trötthet. Inte fysiska. Min trötthet på kristenheten, kanske mest i mitt egna liv men det tar sitt uttryck gentemot allt annat. Mest av allt är jag trött på inställsamheten mot Gud. Det känns som att jag varje gång jag går in i kyrkan eller ägnar mig åt "religiösa" aktiviteter så slungas det klassiska manéren mot mig. Alla säger som de alltid sagt, alla gör som det alltid gjort o.s.v. Och jag är så förbaskat TRÖTT på det.
En del av mig vill bara vända på klacken, ge mig iväg och strunta i hela bunten. Inte ge upp Gud men allt runtomkring honom. För jag känner att allt är så ytligt, att om jag finge mig för att peta på det så skulle allt falla ihop. Skenheligheten och likgiltigheten skulle ta över.
Sanningen är inte så dyster, det vet jag. Men min ork just nu är inte där att jag vill ta itu med det. Jag vill leva, tillsammans med människor som bryr sig om mig, och som jag gillar att bry mig om. Om jag hittar dem inom kyrkans väggar eller inte spelar ingen roll. Jag vill inte sitta och inom mig säga urk till allt.
Det genuina anar jag, det finns de som visar på det. Men i ärlighetens namn, vilka gör skillnad? Jag själv, nej kanske inte ens i närheten. Om allvaret ligger i Guds ord, så är mina gärningar långt därifrån. Om förändringen för denna värld ligger i att vi ger upp oss själva, så har vi långt kvar.
Just nu njuter jag av de mesta, tvivel jag har kanske naggar kanterna men de verkar också föra mig framåt. Mot det som jag kanske mest av allt vill ha, en mening med vad jag gör. Och den meningen är inte vad JAG vill ha.
Kommentarer
Postat av: Linnéa
Åh Jona... vad sa de bli av oss?
Det finns många funderingar som gör en rent trött.
Trackback
