SCB
För ett litet tag sen fick jag ett formulär hemskickat från SCB. Inga problem här inte, jag kan tycka meningslösa frågor har en viss charm att besvara. Detta handlade dock om min inblandning i studiecirklar (jag listas där eftersom bandet har en genom replokalen). Detta orkade jag inte engagera mig i. Så jag lät pappret besöka korgen.
Det dröjde nån vecka så kom samma formulär igen, som påminnelse. Väntat, tänkte jag. Korgen matades igen.
Nu har dock detta upprepats tre gånger och jag är irriterad. Inte främst för att jag får post, det är alltid trevligt. Utan för att det är ett sånt slöseri på papper och kostnader. Jag är inte särskilt miljömedveten men ibland händer det.
SCB, statligt och underbart, väljer att ge mig chans på chans att fylla i ett stentrist formulär, fattar de inte vinken,
Funderar på att knåpa ihop ett eget och skicka tillbaks, sedan skapa stapeldiagram och kurvor över det hela.
Fråga 1. Hur ofta brukar ni skicka ut onödigt material? (Stryk under det ord som passar in bäst)
Mycket ofta - Ofta - Ibland - Sällan - Mycket Sällan - Aldrig - Sporadiskt - Intermittent - För ofta - Kofta -
Den blomstertid nu kommer...
Den börjar annalkas - sommaren. Och det är så himla skönt.
En helt vanlig morgon.
1. Should I move to another apartment? I want to buy one but can I afford it? Anyway, tomorrow I will go to look at one.
2. Why do always things seem to occurr at the last minute? My plan to go to Ethiopia seemed destined to fail, but this morning the proper form landed in my email. Now, the process is ready to start again.
3. Which are my favourite Rutger Hauer-movies? "The Hitcher" is probably one of them.
4. What sort of sacrifices am I prepared to do, in order to gain what I strive for?
5. The track "Music for a Nurse" by Oceansize is tremendous, and very suitable.
6. Why did I wrote this in english?
Wunderbar
Blue Theme Party
Pirate Bay
Först ett erkännande. Jag är inte alls insatt i Pirate Bay-rättegången.
Men ändå. Är det inte rätt åt snorvalparna. Visst är skivindustrin en industri på väg att utarmas, förhoppningsvis inte helt försvinna eftersom jag bland många andra fortfarande gillar att ha en ny skiva i handen, med tillhörande konvolut. Visst skulle det vara bra om skivindustrin kunde hitta nya sätt att möta den nya tekniken.
Men ändå. Är det inte rätt åt snorvalparna. Har inte musiker rätt att få betalt för sitt verk. Har de inte jobbat som alla vi andra jobbar, för att kunna leva på det. Eller åtminstone dra in en liten hacka.
Då är det ju trots allt, rätt åt dem. Snorvalparna alltså. Killar med pubisskägg som njuter av förmågan att lura till sig något. De sitter ju så trygga framför en skärm. Inte är det väl stöld om man inte är inne i butiken när man snor?
Jag tycker det känns som en ganska tillfredställande dom.
Men till sist, jag är inte alls insatt.
It's back.
Dessutom anlände idag Between the Buried and Me's "Colors" och Steven Wilson's "Insurgentes". Ett ganska brett spektrum av mjukt och hårt med andra ord.
Nån gång i maj.
Två av mina visdomständer ska dras ut.
Hur tråkigt detta än kan låta, hur ont det än må göra så måste jag känna mig lite fascinerad inför detta. Vilka instrument kommer användas, vilka ljud höras, känslor kännas.
Jag får lov att se, där - nån gång i maj.
Oceansize
Efter Polen
Resans huvudsyfte var dock att besöka Auschwitz-Birkenau, vilket var en upplevelse av blandade känslor. Väl på plats känner man sig på något sätt som en obekväm turist klämd mellan att njuta av det fina vädret och respektera den historia som utspelats på platsen man beträder.
Att tänka och veta att man går i fotspår av oerhört lidande och fasa ger en ett perspektiv som är svårt att veta vad man ska göra utav. Hur kan man förstå, greppa omfattningen. Jag tror inte det riktigt går. Jag kan bara sörja för mänskligheten, visa min respekt till offren och be att det aldrig händer igen. Tyvärr ser vi hur människan om och om igen fortsätter att på ett eller annat sätt slå ner på andra, om det så beror på ras, folkgrupp eller andra preferenser.
Jag skulle uppmana alla att åka till något koncentrationsläger, med vördnad.
Polen
Demaskering! Demaskering!
Kanske borde se om filmen, jag såg den i fel ålder. För gammal för att bara blint fyllas med skräck och för ung för att begripa. Minns bara att Jack Nicholson är övertygande over-the-top.
Anamorfosis
Det målet, den slutgiltiga bilden, måste Gud ha haft framför sig när han satte igång sitt verk. Sen att jag inte fattar hur det funkar med vilka som får vara med inom bildens ramar, hur den fria viljan gavs, den ultimata rättvisan som skapat alla orättvisor. I mitt huvud blev det mest cirkelresonemang idag på taket.
Men till sist fastnade jag vid gårdagens film "Anamorph". Filmens tema bygger på tekniken att måla bilder genom anamorfosis. Där bilden förändras beroende på vilken vinkel man ser den utifrån.
Till sist fick jag kapitulera. Hur jag än gör kommer jag bara vara en liten del i Guds målning, stående i en vinkel som aldrig kommer möjliggöra att jag kan se hela perspektivet. Åtminstone förrän målet är nått. Då kommer anamorfen tala sitt tydliga språk.
Veckans utmaning
Idi
Idi Amin, otäck figur, som i filmen porträtteras kusligt av Forest Whitaker, välvärd sin Oscar. Idi Amin framställs med full kraft i sin dubbelnatur. Ena stunden charmig, vitsig och inbjudande för att sedan kapslas in i sin egen paranoia som spiller ut med våldsam kraft över den som går i hans väg. Människor som han kombinerat med ambitioner är livsfarliga, vilket historien visat.
Filmen är helt klart sevärd, men Amins person och hans regim belyses utifrån perspektivet från en naiv, självcentrerad ung läkare som vaknar till allt för sent. Att han luras och lockas har jag inga problem med, men man får aldrig en person med samvete att koppla med. Jag önskar hela tiden att fokus skulle läggas mer på Idi och ugandierna runt omkring honom.
Det man skrattar åt just nu
"-Har du hört historien om gaffeltuppen?"
