Att vara vuxen.
Jag inser att jag är mer vuxen än barn när:
När jag stör mig på tonåringars klädstil.
När jag funderar på att googla hur man knyter en slipsknut.
När jag avstår en kaka för att det är nyttigt.
När jag tvingas klippa näshåret.
När disktrasa står överst på inköpslistan.
När jag önskar lugn och ro.
När jag upplever tonåren som en nostalgisk tidsålder.
Men att vara vuxen har väl också sina fördelar?
När jag stör mig på tonåringars klädstil.
När jag funderar på att googla hur man knyter en slipsknut.
När jag avstår en kaka för att det är nyttigt.
När jag tvingas klippa näshåret.
När disktrasa står överst på inköpslistan.
När jag önskar lugn och ro.
När jag upplever tonåren som en nostalgisk tidsålder.
Men att vara vuxen har väl också sina fördelar?
På väg.
Nu är det mindre än en månad kvar, sen kommer nytt Dream Theater-album med posten. Alltid lika spännande.
Det sociala spelet.
Sista dagarna har detta spel upptagit min tankeverksamhet och några lätta diskussioner har uppstått. Både på arbetet och hemma. Det är intressant, både hur man ser på sig själv i sociala sammanhang och hur andra uppfattar det.
Är man den styrande, den pratglade, den rolige, den tysta, den blyge, den saktmodiga, den intressanta m.m.?
Hur funkar man i grupp eller på tu man hand, varför gör man som man gör? Jag tycker det är intressant. Man hittar sin roll och ofta har man kanske olika roller beroende på umgänge.
Själv räknar jag mig till en måttligt social kompetent person, med förmåga att prata på i lagom takt (om än mumlande). Ingen aning om ni andra håller med. Dock tycker jag alltid det känns pressande, att vara den som bör hålla igång samtalet. Detta verkar de flesta tycka, inklusive min farmor.
Men det är tur att vi är så många olika människor. Då kan jag få lov att vara den jag är, och jag behöver inte umgås med de tråkiga om jag inte vill, för det finns nån annan som tycker dem är intressanta.
Kallpratet kan få fortsätta som det är.
Är man den styrande, den pratglade, den rolige, den tysta, den blyge, den saktmodiga, den intressanta m.m.?
Hur funkar man i grupp eller på tu man hand, varför gör man som man gör? Jag tycker det är intressant. Man hittar sin roll och ofta har man kanske olika roller beroende på umgänge.
Själv räknar jag mig till en måttligt social kompetent person, med förmåga att prata på i lagom takt (om än mumlande). Ingen aning om ni andra håller med. Dock tycker jag alltid det känns pressande, att vara den som bör hålla igång samtalet. Detta verkar de flesta tycka, inklusive min farmor.
Men det är tur att vi är så många olika människor. Då kan jag få lov att vara den jag är, och jag behöver inte umgås med de tråkiga om jag inte vill, för det finns nån annan som tycker dem är intressanta.
Kallpratet kan få fortsätta som det är.
Der Baader Meinhof Komplex
Dagens filmtips är denna tyska mastodontfilm. Två och en halvtimme i rasande fart. Politisk-historiska filmer brukar sällan göra mig missnöjd. En typisk historia om idealister (som åtminstone jag kan sympatisera med), som i deras aktioner snabbt fastnar i våldsspiralen.
Denna handlar om RAF, som utförde en drös med blodiga attacker i Tyskland och lite härstans under 70-talet. Andan från 70-talet är intakt filmen igenom, och bjuder på bra insatser. En favorit i Moritz Bleibtreu.
Denna handlar om RAF, som utförde en drös med blodiga attacker i Tyskland och lite härstans under 70-talet. Andan från 70-talet är intakt filmen igenom, och bjuder på bra insatser. En favorit i Moritz Bleibtreu.
Beach
Idag var det så äntligen dags för beachvolleypremiären. Ett skönt gäng samlades i Folkparken för två timmars skönspel. Man spelar ju hellre än bra, och lika kul är väl det. Men det skulle ju vara skönt att bli bättre på mottagningar.
Bastugubbar
Bastugubbar kan delas in i två breda kategorier. De där treviga, pratglada livsnjutarna som återkommande samlas för att dela livets små betraktelser i en svettig miljö - jag hoppas kunna bli en sån. Och så de där gnälliga, tjuriga och introverta katrinplommona som återkommande samlas för att dela gnället.
Idag munhöggs dem med några tonårskillar som vägrade ta av sig badbyxorna. Visst är det en regel som bör följas men tonåringar är ju obstinata av naturen och behöver väl inte anpassa sig efter allt. Även jag ombads ta av mig mina, så jag visade röven för de bägge. Då tystnade dem.
Sen fortsatte de sitta där och gnälla om ungdomarna, Norrköpings bristande industriella utveckling, de dåliga blandarna i duscharna o.s.v.
När tonåringarna gick ut utryckte sig den ena:
"-Att de inte kan rätta sig efter regler, ÄCKLIGA människor".
Jag vet inte, men jag tror inte han var medveten om att han talade om sig själv.
Idag munhöggs dem med några tonårskillar som vägrade ta av sig badbyxorna. Visst är det en regel som bör följas men tonåringar är ju obstinata av naturen och behöver väl inte anpassa sig efter allt. Även jag ombads ta av mig mina, så jag visade röven för de bägge. Då tystnade dem.
Sen fortsatte de sitta där och gnälla om ungdomarna, Norrköpings bristande industriella utveckling, de dåliga blandarna i duscharna o.s.v.
När tonåringarna gick ut utryckte sig den ena:
"-Att de inte kan rätta sig efter regler, ÄCKLIGA människor".
Jag vet inte, men jag tror inte han var medveten om att han talade om sig själv.
Irriterad
Har har man stått och övat svingen hemma i vardagsrummet hela helgen, man har laddat upp spänsten, testat kurvorna och inställt sig på att dominera.
Sen regnar det och brännbollen blir inställd.
Jag dominerar på hemmaplan istället då.
Sen regnar det och brännbollen blir inställd.
Jag dominerar på hemmaplan istället då.
Sjuttonde maj.
Ska man vara stolt över sitt land, får man vara det?
Norrmännen är ju ganska klara med den saken, vi svenskar är desto mer luddiga. Det tog oss ett bra tag innan vi valde att göra nationaldagen till en röd sådan och de flesta vet antagligen inte varför vi firar den.
För min egen del brukar den dagen börja som de flesta och sluta som de flesta. Min patriotiska sida visar sig inte mer eller mindre för det.
Men visst finns det en rädsla i detta avlånga land att betraktas som smygrasist om man hurrar för högt, eller om man klär sig i blågult. Skanderar man för mycket så är det nån som retar sig. Jantelagen styr vårt land med järngrepp.
Vi borde vara stolta, för att vi får växa upp i en enad nation, för att vi är fria och för att vi har traditioner att stå på. Skulle vi inte ha det, så skulle vi ändå kunna vara stolta, för möjligheten att skapa finns där. Att vara svensk är inte bättre en någonting annat, det är inte mer förunnat, det är precis lika bra som allt annat.
Jag tror inte rasism i sin äkta mening har sin grund i patriotism, utan i förutfattade meningar, egoism och fruktan. Rasism är inte att klä sig i en t-shirt med trycket 100% SVENSK på. Rasism är att gro sina fördomar, att tillåta dem styra ens agerande, att hindra någon annan.
Att vara stolt som svensk, det kan man vara oavsett hudfärg, religion eller etnicitet. Och det behöver inte krocka med andra länders stolthet.
Jag är en stolt svensk, som inte firar nationaldagen avsevärt mycket, som inte gillar allt Sverige gör, som inte jämt håller på dem i fotboll, men som tror och hoppas på att vi kan bli bättre (i både fotboll och övrigt). Men först och främst är jag stolt människa, av exakt samma skäl.
Norrmännen är ju ganska klara med den saken, vi svenskar är desto mer luddiga. Det tog oss ett bra tag innan vi valde att göra nationaldagen till en röd sådan och de flesta vet antagligen inte varför vi firar den.
För min egen del brukar den dagen börja som de flesta och sluta som de flesta. Min patriotiska sida visar sig inte mer eller mindre för det.
Men visst finns det en rädsla i detta avlånga land att betraktas som smygrasist om man hurrar för högt, eller om man klär sig i blågult. Skanderar man för mycket så är det nån som retar sig. Jantelagen styr vårt land med järngrepp.
Vi borde vara stolta, för att vi får växa upp i en enad nation, för att vi är fria och för att vi har traditioner att stå på. Skulle vi inte ha det, så skulle vi ändå kunna vara stolta, för möjligheten att skapa finns där. Att vara svensk är inte bättre en någonting annat, det är inte mer förunnat, det är precis lika bra som allt annat.
Jag tror inte rasism i sin äkta mening har sin grund i patriotism, utan i förutfattade meningar, egoism och fruktan. Rasism är inte att klä sig i en t-shirt med trycket 100% SVENSK på. Rasism är att gro sina fördomar, att tillåta dem styra ens agerande, att hindra någon annan.
Att vara stolt som svensk, det kan man vara oavsett hudfärg, religion eller etnicitet. Och det behöver inte krocka med andra länders stolthet.
Jag är en stolt svensk, som inte firar nationaldagen avsevärt mycket, som inte gillar allt Sverige gör, som inte jämt håller på dem i fotboll, men som tror och hoppas på att vi kan bli bättre (i både fotboll och övrigt). Men först och främst är jag stolt människa, av exakt samma skäl.
Koncist.
Inte för att göra någon stor affär över det hela, så allvarligt är det ju inte. Men norrmannen sjöng ju ganska dåligt och Island var min favorit (hon var ju inte bara snygg).
A Beautiful Mind
Ägnade morgonen (och lite av förnatten) åt filmen "A Beautiful Mind". En sådan där film som man av någon anledning missat att kolla upp, trots alla lovord (en annan är "Snatch"). Defintivt en sevärd film, om än med visst mått av Hollywood över sig. Men inte dränkt, snarare en vacker tavla som stått vid vägkanten när Hollywoodbilen precis kört förbi i vattenpölen framför.
Framförallt gillar jag titeln på filmen, som speglar det vi som människor så ofta missar. Att det vackra många gånger finns dolt bakom det spruckna, kring det vi inte alltid vågar nämna.
Vi är inte alla kapabla till revolutionerande upptäckter av globala magnituder, vi kan inte alla få ett nobelpris eller för den delen få en film gjord om våra liv. Men vi har alla möjligheten att använda det vi fått, att anamma den värld vi är placerade i, att upptäcka dess glädje och dess sorger.
På det sättet är vi alla genier.
Framförallt gillar jag titeln på filmen, som speglar det vi som människor så ofta missar. Att det vackra många gånger finns dolt bakom det spruckna, kring det vi inte alltid vågar nämna.
Vi är inte alla kapabla till revolutionerande upptäckter av globala magnituder, vi kan inte alla få ett nobelpris eller för den delen få en film gjord om våra liv. Men vi har alla möjligheten att använda det vi fått, att anamma den värld vi är placerade i, att upptäcka dess glädje och dess sorger.
På det sättet är vi alla genier.
Känslor
Jag ogillar den där känslan när man somnar om (eller somnar ifrån) och vaknar upp cirkus en halvtimme senare eftersom man är torr i munnen. Även om ingen sett mig så känner man sig så ful när man sover med öppen mun. Dessutom vet man ju inte vad man kan lyckas svälja.
Andra vardagskänslor ni ogillar?
Andra vardagskänslor ni ogillar?
Insikt.
Ibland pockar frågor om framtiden på mig. Hur ska saker och ting gå, vad är meningen? Så gör man nåt överilat, som bara leder till fler frågor. Men så tar man den där promenaden hem från jobbet och inser att saker och ting inte är så komplicerat ändå, att framtiden ligger ganska trygg. Sen finns det saker man får ta tag i när man kommer längre fram, men då får man se vart landet ligger.
Så jag somnar nog gott ikväll.
Så jag somnar nog gott ikväll.
Humor
"Skriv om någe roligt", det var uppmaningen jag fick, och ja, personen i fråga stavar något så. Så humor är väl det enklaste att skriva om då?
Kanske inte, humor är lika enkelt som komplicerat. Alla har det, i alla möjliga konstellationer. Även den mest surmulna människan skrattar åt nåt, om möjligt bara inombords.
Humor brukar vara självskrivet i alla kontaktannonser (tillsammans med långa skogspromenader). Vi har ett behov av att skratta, ensamma men ffa tillsammans med någon/några.
Det en tycker är roligt tycker den andre är tråkigt och den tredje barnsligt. Vad den fjärde tycker bryr jag mig inte om.
Men humorn är användbar. Den kan öppna dörrar lika väl som den kan befästa murar. Den kan övervinna sorger, den kan krydda stunder. Den kan sticka ut, eller bara sticka.
Jag upptäckte som tonåring att humorn går att gömma sig bakom. Med åren lär man sig titta fram mellan skämten.
Livet är tungt ibland, men man kan bara skratta åt eländet som en del livsglada människor säger. Mitt i allvaret får man lov att dra på giporna. Dra dem inte för långt bara.
Att dela en fika med en kompis kan vara trevligt, att dela ett asgarv är det bästa som finns. Särskilt om fikan fortfarande är kvar i munnen.
Det är inte nödvändigtvis den som drar skämten som har humor, utan de som skrattar.
Humor är inte alltid snäll, ibland rentav elak. Ironiska generationen har detta att påvisa. Att vakta sin tunga är väl det man kan göra själv. Jag vaktar den ständigt, släpper ut den på vädring ibland.
Ett bra mått på humor är måttet på självdistans.
Men hur man än vrider och vänder så skulle världen vara en tråkig plats utan humor, som ett bibliotek med en bibliotikarie i brun skjorta och demenssnöre runt glasögonen. Jag skulle inte låna en enda bok där. Jag skulle leta upp en annan plats, en plats där man får lov att prata och skratta. En plats att leva på.
De vill ha mitt saliv!
Fick ett stort brev idag från KI (Karolinska Institutet) och Svenska Tvillingregistret. Var med om en internetbaserad enkät för några år sedan. Lite småkul är det att svara på frågor om ens hälsa och livsstil.
Nu fick jag en behållare i brevet, som jag ska spotta i. Det gör ju saken ännu mer kul. Så snart kommer mitt saliv ligga lagrat uppe i Stockholm i en biobank.
Inte så ofta man postar sitt eget saliv till nån. Nån som är intresserad så kan jag passa på nu. Jag bjuder på portot!
Nu fick jag en behållare i brevet, som jag ska spotta i. Det gör ju saken ännu mer kul. Så snart kommer mitt saliv ligga lagrat uppe i Stockholm i en biobank.
Inte så ofta man postar sitt eget saliv till nån. Nån som är intresserad så kan jag passa på nu. Jag bjuder på portot!
En ny människa.
Två dar i rad har jag nu sprungit 6 km i Vrinneviskogen. Igår med möda och idag lyckades Des och Totte få ut mig igen med bra kräm i benen. Konstigt nog känner jag mig laddad för att fortsätta springa lite tätare (med eller utan sällskap). Kanske kan mitt leverne innehålla något nyttigt.
Dagens fråga.
För att svara på dagens fråga i Aftonbladet: "Kommer du att äta mindre frukt?"
-Nej, jag köper alltid de största melonerna.
(Vissa forskare har för mycket pengar)
-Nej, jag köper alltid de största melonerna.
(Vissa forskare har för mycket pengar)
Låt den rätte komma in.
Satt precis på toaletten och läste ut "Låt den rätte komma in". Det var nära att jag skulle glömma bort den och aldrig avsluta den. Tur att jag kom ihåg. En bra bok, med ett gammalt koncept placerat i en originell sättning, 80-talets förorts-Sverige.
Grym och brutal på sina ställen, vacker och tänkvärd däremellan. Om en ung pojkes väg ur mobbing och förnedring, om att finna sin upprättelse.
Boken är definitivt bättre än filmen.
Fem som snurrar nu
1. Pure Reason Revolution - "Amor Vincit Omnia". Vissa skivor ska man lyssna igenom och sen lägga undan, bara för att ta upp dem senare. Fy vad bra detta var idag. Den växer, blandningen av elektroniska beats, sköna melodier och progressiv rocktouch blir mer välsmakande.
2. Oceansize - "Effloresque". Vete sjutton om inte denna, deras debut, är det bästa albumet de gjort. Låten "Women Who Love Men Who Love Drugs" är rent magisk.
3. Between the Buried and Me - "Colors". Hårt och brutalt med ett utförande så tight som om rumpan min vore på skumparty på Patricia. Virtuositet är ibland det man vill ha.
4. O.S.I. - "Blood". Nya släppet från Moore-Matheos-projektet. Tyngre men nödvändigtvis inte bättre. En del att bjuda på finns det, men första skivan "Office of Strategic Influence" är fortfarande mest belönande.
5. Wolverine - "Still". Jag tröttnar aldrig.
2. Oceansize - "Effloresque". Vete sjutton om inte denna, deras debut, är det bästa albumet de gjort. Låten "Women Who Love Men Who Love Drugs" är rent magisk.
3. Between the Buried and Me - "Colors". Hårt och brutalt med ett utförande så tight som om rumpan min vore på skumparty på Patricia. Virtuositet är ibland det man vill ha.
4. O.S.I. - "Blood". Nya släppet från Moore-Matheos-projektet. Tyngre men nödvändigtvis inte bättre. En del att bjuda på finns det, men första skivan "Office of Strategic Influence" är fortfarande mest belönande.
5. Wolverine - "Still". Jag tröttnar aldrig.
BRIVA 09
Säsongen har börjat. Den enda gången jag gillar skaldjur är när jag själv är ett, därför är jag dålig på att använda solskydd. Nu är färgen anlagd, den röda fernissan pålagd. Fåfängan är på topp.
Jag kommer ångra mig.
Jag kommer ångra mig.
Etiopien.
Usch, vad dålig jag är på att uppdatera här. Vet inte riktigt varför, jag kanske har låtit hjärnan vara på lågvarv ett tag. Sen finns det ju saker i livet som bloggen ej är en plats för att dryfta det på.
Men för allmän information så har jag nu blivit beviljad bidrag från PMU för hösten. Detta innebär helt sonika att jag i september lämnar landet för en 6 månaders period i Etiopien. Praktikant kommer vara min titel därnere och jag kommer att lära mig kring hälsoarbetet i Wondo (södra Etiopien). Främst preventivt arbete kring HIV/AIDS. Men förhoppningsvis mycket mer.
Nu ska detta planeras mer, dialog ska föras med dem, förväntningar utbytas, så att man inte står där helt handfallen. Visum ska fixas, vaccinationer täckas, biljetter bokas. Min lägenhet ska sägas upp.
Allt detta och sen måste man ta adjö. Jag har ett jobb som inte är det enklaste att lämna, för jag trivs så förgrymmat bra med folket där. Att lämna allt man har känt än så länge kan visa sig vara den största utmaningen. Familj och vänner betyder väldigt mycket, något man ofta märker när man inte har dem i närheten.
Jag vet inte vad som väntar, vad som ligger framför mig. Ett äventyr. Oavsett så hoppas jag att jag kan ta med mig en del av det tillbaka till er.
Ni väntar väl på mig?
Men för allmän information så har jag nu blivit beviljad bidrag från PMU för hösten. Detta innebär helt sonika att jag i september lämnar landet för en 6 månaders period i Etiopien. Praktikant kommer vara min titel därnere och jag kommer att lära mig kring hälsoarbetet i Wondo (södra Etiopien). Främst preventivt arbete kring HIV/AIDS. Men förhoppningsvis mycket mer.
Nu ska detta planeras mer, dialog ska föras med dem, förväntningar utbytas, så att man inte står där helt handfallen. Visum ska fixas, vaccinationer täckas, biljetter bokas. Min lägenhet ska sägas upp.
Allt detta och sen måste man ta adjö. Jag har ett jobb som inte är det enklaste att lämna, för jag trivs så förgrymmat bra med folket där. Att lämna allt man har känt än så länge kan visa sig vara den största utmaningen. Familj och vänner betyder väldigt mycket, något man ofta märker när man inte har dem i närheten.
Jag vet inte vad som väntar, vad som ligger framför mig. Ett äventyr. Oavsett så hoppas jag att jag kan ta med mig en del av det tillbaka till er.
Ni väntar väl på mig?
