jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

"Skriv om någe roligt", det var uppmaningen jag fick, och ja, personen i fråga stavar något så. Så humor är väl det enklaste att skriva om då?

Kanske inte, humor är lika enkelt som komplicerat. Alla har det, i alla möjliga konstellationer. Även den mest surmulna människan skrattar åt nåt, om möjligt bara inombords.

Humor brukar vara självskrivet i alla kontaktannonser (tillsammans med långa skogspromenader). Vi har ett behov av att skratta, ensamma men ffa tillsammans med någon/några.

Det en tycker är roligt tycker den andre är tråkigt och den tredje barnsligt. Vad den fjärde tycker bryr jag mig inte om.

Men humorn är användbar. Den kan öppna dörrar lika väl som den kan befästa murar. Den kan övervinna sorger, den kan krydda stunder. Den kan sticka ut, eller bara sticka.

Jag upptäckte som tonåring att humorn går att gömma sig bakom. Med åren lär man sig titta fram mellan skämten.

Livet är tungt ibland, men man kan bara skratta åt eländet som en del livsglada människor säger. Mitt i allvaret får man lov att dra på giporna. Dra dem inte för långt bara.

Att dela en fika med en kompis kan vara trevligt, att dela ett asgarv är det bästa som finns. Särskilt om fikan fortfarande är kvar i munnen.

Det är inte nödvändigtvis den som drar skämten som har humor, utan de som skrattar.

Humor är inte alltid snäll, ibland rentav elak. Ironiska generationen har detta att påvisa. Att vakta sin tunga är väl det man kan göra själv. Jag vaktar den ständigt, släpper ut den på vädring ibland.

Ett bra mått på humor är måttet på självdistans.

Men hur man än vrider och vänder så skulle världen vara en tråkig plats utan humor, som ett bibliotek med en bibliotikarie i brun skjorta och demenssnöre runt glasögonen. Jag skulle inte låna en enda bok där. Jag skulle leta upp en annan plats, en plats där man får lov att prata och skratta. En plats att leva på.