Sjuttonde maj.
Norrmännen är ju ganska klara med den saken, vi svenskar är desto mer luddiga. Det tog oss ett bra tag innan vi valde att göra nationaldagen till en röd sådan och de flesta vet antagligen inte varför vi firar den.
För min egen del brukar den dagen börja som de flesta och sluta som de flesta. Min patriotiska sida visar sig inte mer eller mindre för det.
Men visst finns det en rädsla i detta avlånga land att betraktas som smygrasist om man hurrar för högt, eller om man klär sig i blågult. Skanderar man för mycket så är det nån som retar sig. Jantelagen styr vårt land med järngrepp.
Vi borde vara stolta, för att vi får växa upp i en enad nation, för att vi är fria och för att vi har traditioner att stå på. Skulle vi inte ha det, så skulle vi ändå kunna vara stolta, för möjligheten att skapa finns där. Att vara svensk är inte bättre en någonting annat, det är inte mer förunnat, det är precis lika bra som allt annat.
Jag tror inte rasism i sin äkta mening har sin grund i patriotism, utan i förutfattade meningar, egoism och fruktan. Rasism är inte att klä sig i en t-shirt med trycket 100% SVENSK på. Rasism är att gro sina fördomar, att tillåta dem styra ens agerande, att hindra någon annan.
Att vara stolt som svensk, det kan man vara oavsett hudfärg, religion eller etnicitet. Och det behöver inte krocka med andra länders stolthet.
Jag är en stolt svensk, som inte firar nationaldagen avsevärt mycket, som inte gillar allt Sverige gör, som inte jämt håller på dem i fotboll, men som tror och hoppas på att vi kan bli bättre (i både fotboll och övrigt). Men först och främst är jag stolt människa, av exakt samma skäl.
Jag är inte den som bryr mig om nationaldagen osv.
Men jag har nog aldrig kunnat säga att jag är 100% stolt svensk.Och i vissa fall känns det lite jobbigt att jag inte kan vara det.
Lite konstigt kanske, men sant.
100% stolt vet jag inte om jag är, för ibland står Sverige för saker som jag inte direkt ställer mig bakom.
Men det är självklart en annan vinkel, och en intressant sådan, att höra hur människor (såsom du) med annan bakgrund uppfattar sin identitet.
I mitt fall kan inte min bakgrund göra sitt uttal i identiteten.
Jag är inte född här, men har ändå bott i Sverige sen 23år tillbaka. Så egentligen det som förändrar din och min identitet, är att jag inte föddes i Sverige och att jag är brun.
Annars är vi nog många som är ganska lika med att ibland står Sverige för något. Och jag ställer mig inte helt bakom det.
Ens bakgrund tycker jag kan ha mycket att göra med sin identitet, behöver inte nödvändigtvis vara ens etniska bakgrund utan sociala kontext m.m.
Vi är ju båda svenskar, minst lika mycket. Men ändå är vi så olika.
Stoltheten över sitt land tycker jag inte rotas i att man håller med om allt. Jag älskar min familj över allt annat, men är inte alltid med på vad den pysslar med. Stolt kommer jag dock alltid vara för den.
Jag tycker man ska våga vara stolt för att man är den man är.
Men intressant, uppenbarligen lägger vi olika tolkningar på identitet.
Ja den sociala kontextet m.m. har väldigt mycket med sin identitet. Det har jag inte sagt något om. Den etniska bakgrunden tycker jag kan vara den som speciellt jag har ett frågetecken till.
Visst vi är minst lika mycket svenskar båda två. Och så olika.
Men då måste jag nog understryka att så är det på pappret, att vi båda är svenskar. Men att man känner sig så är en annan grej. För min del då, så vet jag knappt ibland om jag är svensk.
Eller såhär, andra människor får mig att känna så, att jag inte är svensk. Och då får jag en osäkerhet hos mig själv,var jag tillhör. Då blir det ibland att jag känner att jag inte tillhör någonstans.
Man ska våga vara stolt för den man är. Men ibland kan man som för mig inte våga vara stolt. Utan gömmer sig lite.
Familjen är ens stolthet, absolut ska man vara stolt över och älska den.
Att andra människor får dig att känna det, ligger inte det i ditt etniska påbrå, som oavsett medborgarskap uppenbart inte ser svenskt ut?
Sen är det väl värt att betona, nu när diskussionen glidit över i annat, att ens identitet inte ligger i nationalitet först och främst. Som kristen ligger den ju i det faktum att man är Guds barn och strävan (oavsett man vill eller inte) efter gemenskap med honom.
Men människor har ju sen alltid lyckas konstruera ihop vissa parametrar som spelar viktig roll i ens identitet. Vi måhända är kastlösa som system men har ett underliggande etikettssystem som ibland kan påminna om det.
Det är nog ett "tyckte sak" till var och en, om man känner sig svensk eller inte. Men se de såhär... som i familjerna, släktena.. då är ju alla nästan vita. Allså blir man själv nån slags outside människa. Fast på ändå inte.
Kan hålla med dig om att det kan säkert ligga något underliggande system som ibland påminner om det.
Som kristen vet man ju. Men i vardagslivet, då man inte nämner kristendomen o dess helhelt..?
Och man har dessa olikheter.Det gäller ju inte bara Sverige. Vilket land som egentligen.
Ett lite inlägg i diskussionen:
Om "att vara Svensk" är en del av sin identitet eller inte måste ju mätas utifrån en defintion av vad som är "att vara svensk".
Att vara medborgare i landet Sverige kan ju mkt väl vara en del i identiteten svensk, men är det den bärande delen?
Att känna sig utanför behöver defintivt inte betyda att man inte tillhör kontexten, utan att majoriteten inte förstår det eller att man själv väljer utanförskapet. Frågan är, i dagens kontext, om identitet är något man formar fram, eller om identitet är en mall man måste forma sig efter?
Initialt åsyftade jag stoltheten utifrån enbart ens nationalitet. Att man tillhör något.
Men däri ligger nog inte det jag främst förknippar med ens identitet. Som du själv säger, Adam, man kan ju vara svensk uti fingerspetsarna men ändå inte kunna identifiera sig med det.
Som så mycket annat idag så tror jag tyvärr identitet äger uttrycket av många olika mallar, där man helst ska hitta en man kan klämma sig in i. Ofta är dem för trånga att rymma, eftersom de är konstruerade i material utan svängrum.
Nationaliteten kanske inte är mest det man tänker på när man säger identitet.
Lr jag vet inte!?
Identitet är ju något personligt, tänker jag.
Inte i hur man ser ut till hudfärg, eller hårfärg lr något annat. Utan vad som gör just dig till den du är. Men visst nationalitet finns.
När det gäller mallar, så håller jag med Jona.
Helt sjukt är det iaf.
