Självklarheter.
Vad händer när frågorna kommer en gång till?
Jag snackar existensiella frågor, där den största och mest grundläggande kanske är "Finns Gud?". Hade ett givande och intressant samtal med Linn Lundholm i bilen hem från Nyhem. Vi snackade om lite allt möjligt, men en del rörde sig kring det kristna livet post-tjugo.
Vad händer när vi som utåt sett varit trygga i hamn sen barnsben, som verkar ha funnit vägen och hittat fram till Gud, vad händer när vi ännu en gång får möta tvivel om detta med Gud?
Finns det en plats i dagens kyrkor där man får lov att dryfta dessa? Eller blir man bara bemött med blicken "Du ska inte ha sådana här frågor vid det här laget". Varför tror vi så ofta att det som en gång blev självklart alltid ska fortsätta vara självklart.
Jag vet inte varför tvivlena kommer, men något har det nog med att göra att den Gud jag trott på inte längre känns relevant i mitt liv. Misstaget (om det nu finns) ligger antagligen på min sida, jag har inte närt nog. Plötsligt står man där, livet har format en vidare men sin Gudsrelation har man slutat forma för längesedan. Varför?, jo jag trodde att det självklara var konstant jag med.
Eller jag vet inte, tankarna far runt. Handlingarna lyser med frånvaro. Guds rop hörs inom mig. Lyssna på dina medmänniskor, det vill bli hörda, sedda, märkta.
Att bry sig är väl en självklarhet, eller?
Jag snackar existensiella frågor, där den största och mest grundläggande kanske är "Finns Gud?". Hade ett givande och intressant samtal med Linn Lundholm i bilen hem från Nyhem. Vi snackade om lite allt möjligt, men en del rörde sig kring det kristna livet post-tjugo.
Vad händer när vi som utåt sett varit trygga i hamn sen barnsben, som verkar ha funnit vägen och hittat fram till Gud, vad händer när vi ännu en gång får möta tvivel om detta med Gud?
Finns det en plats i dagens kyrkor där man får lov att dryfta dessa? Eller blir man bara bemött med blicken "Du ska inte ha sådana här frågor vid det här laget". Varför tror vi så ofta att det som en gång blev självklart alltid ska fortsätta vara självklart.
Jag vet inte varför tvivlena kommer, men något har det nog med att göra att den Gud jag trott på inte längre känns relevant i mitt liv. Misstaget (om det nu finns) ligger antagligen på min sida, jag har inte närt nog. Plötsligt står man där, livet har format en vidare men sin Gudsrelation har man slutat forma för längesedan. Varför?, jo jag trodde att det självklara var konstant jag med.
Eller jag vet inte, tankarna far runt. Handlingarna lyser med frånvaro. Guds rop hörs inom mig. Lyssna på dina medmänniskor, det vill bli hörda, sedda, märkta.
Att bry sig är väl en självklarhet, eller?
Kommentarer
Trackback
