Ett år
Det är ett år sen jag första gången besökte PMU-huset i Flemingsberg. Igår var det tredje gången. Det känns som ett kärt återseende, en plats som innebar starten för ett äventyr. Jag besöker praktikantutbildningen och delar med mig av min erfarenhet. Hur jag hade det i Etiopien, hur jag upplevde att göra det som en hel grupp svenska ungdomar nu är på väg att göra.
Jag vet att en av anledningarna att jag är här är att jag kan peka på att det kan bli tufft. Att ens förväntningar kan ställas på kant.
Och det är jag oerhört tacksam för. Dagligen tänker jag lite på Etiopien, på tiden där, på känslorna, på allt som inte blev som det skulle och på allt som blev som det var menat. Jag längtar tillbaks, jag längtar att få gå på grusvägarna och bara vara. Men jag vet att det inte är nu.
Innan jag åker tillbaks och hälsar på behöver livet få in nästa växel, få landa ytterligare i alla intryck. Hade en trevlig promenad med Sama P häromkvällen. Diskussionen rörde frustration, frustration över vad det kristna livet är och borde vara.
Ibland står jag bara och stampar, irriterad på kyrkan och dess appearance, lockad av världen och dess nöjen, osäker på var jag ska placera mig. För jag vet att jag inte vill fastna åt något av hållen. Jag vill leva i världen, med "kyrkan" bärandes med mig.
En pizza, en bärs, ett trevligt sällskap, en hjälpande hand...allt utom att jag inte dricker öl (o det har inget med Gud att göra, bara smak).
Jag vet att en av anledningarna att jag är här är att jag kan peka på att det kan bli tufft. Att ens förväntningar kan ställas på kant.
Och det är jag oerhört tacksam för. Dagligen tänker jag lite på Etiopien, på tiden där, på känslorna, på allt som inte blev som det skulle och på allt som blev som det var menat. Jag längtar tillbaks, jag längtar att få gå på grusvägarna och bara vara. Men jag vet att det inte är nu.
Innan jag åker tillbaks och hälsar på behöver livet få in nästa växel, få landa ytterligare i alla intryck. Hade en trevlig promenad med Sama P häromkvällen. Diskussionen rörde frustration, frustration över vad det kristna livet är och borde vara.
Ibland står jag bara och stampar, irriterad på kyrkan och dess appearance, lockad av världen och dess nöjen, osäker på var jag ska placera mig. För jag vet att jag inte vill fastna åt något av hållen. Jag vill leva i världen, med "kyrkan" bärandes med mig.
En pizza, en bärs, ett trevligt sällskap, en hjälpande hand...allt utom att jag inte dricker öl (o det har inget med Gud att göra, bara smak).
Kommentarer
Trackback
