Fredrik
Han var rosa som sig bör, var stoppad med bomull och iklädd av tyg. För sin ålder var han relativt stor men han lyckades aldrig bli större utan fastnade i det stadiet. Med åren blev han alltmer sliten och knorren lossnade efter ett tag, och lämnade kvar ett litet hål i stjärten. Söm efter söm försvann, men trogen som han var lämnade han inte min sida.
Många nätter ägnade han bredvid mig, ända upp till mina tidiga tonår. Sista åren i livet fick han sova på min säng dagtid och nattetid blev han mina fötters petunderhållning alt. golvets beklädnad. Han var mig kär, Fredrik, för han förstod allting och ändå ingenting. Det var han jag fick krama om jag saknade en sån, det var han jag fick slå om jag behövde, det var han jag pratade med om både dittan och dattan. Ibland fick jag försvara honom och hans existens, mina bröders egna lilla husdjur trodde ju nämligen de var bättre. Adams hund Metteborg och Isaks geopard Papageno slogs om gunsten. Men för min del var Fredrik den enda.
Sen kom den dan då man släppte honom, placerade honom i förvaring, en förvaring som han någon dag bara lämnade, utan att jag visste, utan att jag sörjde. Men ibland, numera, kan jag minnas honom och faktiskt sörja. Inte Fredrik (han var ju faktiskt en tyggris) utan det faktum att jag tillät mig dela livet med just en tyggris.
Idag har man ju andra sätt att få ur sig saker och ting, men barnsligheten känns ibland utarmad. Men då och då pratar jag faktiskt med min kudde, ger mig in i låtsasvärldar och reagerar på stunderna. Det borde alla göra.
Alla borde få en Fredrik (årets julklapp?).
Jaa du brorsan, varför låter man barnet i sig kvävas alltför ofta? Jag känner igen mig i småpratandet med mjukisdjuren (och jag minns hur du och Josef sparkade hål på råttan Max genom kungfu) och att det, på ett underligt sätt, betydde något.
Men jag har fortsatt att dagdrömma och prata med människor som inte finns, och måla upp scenarion som önskas bli verklighet. Att göra detta resulterar i två saker: a) besvikelsen över att det ändå aldrig blir som man tänker sig, och b) det barnsliga i mig lyckas hålla sig till liv genom fantasin. Ett mynt har som bekant två sidor. Sen har ett mynt en kant också, det är där man oftast befinner sig...
Metteborg hälsar :)
Den dagen man låter fantasin kvävas för att verkligheten inte tillåter den, då blir verkligheten lika livlös och tom som en bok utan författare.
Det är skillnad att leva i fantasi eller av fantasi. Det gäller att hålla kronan snurrande, annars förlorar man leken:)
