jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Fick en bön skriven av en god vän utifrån det gamla testamentliga namnen på Gud. Tänkte fundera lite på de och börja med det första, "El Elyon" - den högste.

Jag funderar ibland på vilken position Gud har i mitt liv. Det är nog ganska sällan han ligger först i prioriteringslistan. Har han tur ligger han inklämd nånstans mellan tredje-fjärde filmen, där på eftermiddagen när man är som segast. Men varför sätter jag honom där, när jag vet att han betyder mycket mer för mig? Kanske har det med att göra vilken storlek jag gjort honom till. För är han inte störst så är det ju inte konstigt att han heller inte får mer utrymme.

Vi pratar ofta om att Gud är ens bästa kompis, vilket är fint och sant. Han finns alltid där och är med en. Men jag tror det är fel att alltför ofta göra honom till kompis. Han är vår fader, och den högste Guden. Det är inte nån man ringer till på eftermiddagen om man vill skoja med, eller pratar senaste strunt med. Han är den som sitter högst upp och som vakar över allt. Han är värd respekt, han är värd vår tilltro och vår prioritet.

Inte för att man inte kan skoja eller prata strunt med honom. Alla kan vi hänga vid mojjen och ta en dubbelspecial tillsammans med pliten, men till sist är det ändå lagen vi ska följa.

Gud är den ende Guden, den högste. Skulle jag inse det, inse omfattningen enbart i Guds existens, så skulle jag nog kunna ge honom mer tid. Tid som Gud vill ha för att han älskar mig och vill mig allt väl.

Att Gud är högst innebär inte att han saknar ödmjukhet utan snarare tvärtom, det var av all kärlek man kan frambringa, av all nåd som går att få som han blev människa i Jesus och dog för oss alla. Nu vill han BARA att vi ska komma åter till honom.

Jag ska försöka...ska bara se klart en film först.