Känns det bra eller?
Så är man hemma igen. Tre dagar på svensk mark har förflutit. Jag landade i ett kallt Stockholm men den inre afrikanska värmen hjälpte mig att inte frysa, däremot dagen efter så var kylan påtaglig. I Sthlm träffade jag Andreas uppe på hans kontor, en av många man saknat ett tag så det var oerhört skönt.
Att träffa er alla som finns runt mig är oerhört kul, men också svårt. Hur kan jag förklara vad jag sett, hört men ffa kännt? Hur kan jag komma fram till er. Jag vet att inte alla vill veta allt, vi har var och en olika frågor till varandra.
Min fråga till er är "-vad händer?". Var tar livet dig just nu, hur ser framtiden ut, och vad vill du. Fattar du vad Gud vill, eller är han bara långt borta? Finns det plats för det du saknar, eller har du allt? Vad önskar du ändra, vad får dig att vakna med tacksamhet? Får jag lov att fråga?
Men jag väntar för livet lär oss att inte allt går som vi planerat. Min tacksamhet är stor att få komma hem och känna att många bryr sig, att kompisar öppnar upp sitt hem för mig och mitt "baggage". Men verkligheten har slagit till, och drabbat.
Det finns på inget sätt bra ord för att beskriva. Jag lider med en av mina bästa vänner och hans familj. En familj som alltid har haft en öppen dörr för mig och många, många fler. Det är ofattbart att de ska behöva genomlida, att våndas, att förlora. Daniel är borta...
Jag ska svara på en fråga som alla ställer. Känns det bra? Ja, är mitt enkla svar. Men det spelar ingen roll just nu.
Att träffa er alla som finns runt mig är oerhört kul, men också svårt. Hur kan jag förklara vad jag sett, hört men ffa kännt? Hur kan jag komma fram till er. Jag vet att inte alla vill veta allt, vi har var och en olika frågor till varandra.
Min fråga till er är "-vad händer?". Var tar livet dig just nu, hur ser framtiden ut, och vad vill du. Fattar du vad Gud vill, eller är han bara långt borta? Finns det plats för det du saknar, eller har du allt? Vad önskar du ändra, vad får dig att vakna med tacksamhet? Får jag lov att fråga?
Men jag väntar för livet lär oss att inte allt går som vi planerat. Min tacksamhet är stor att få komma hem och känna att många bryr sig, att kompisar öppnar upp sitt hem för mig och mitt "baggage". Men verkligheten har slagit till, och drabbat.
Det finns på inget sätt bra ord för att beskriva. Jag lider med en av mina bästa vänner och hans familj. En familj som alltid har haft en öppen dörr för mig och många, många fler. Det är ofattbart att de ska behöva genomlida, att våndas, att förlora. Daniel är borta...
Jag ska svara på en fråga som alla ställer. Känns det bra? Ja, är mitt enkla svar. Men det spelar ingen roll just nu.
Kommentarer
Trackback
