jonaboren - på väg mot mitt Calcutta

Sa mycket tid som gatt har nere at att prata om allt man saknar och allt man langtar till. Och visst ar det sant, mycket dar hemma saknar jag och mycket langtar jag tillbaks till. Men nu nar tiden borjar ta slut har nere sa vander tankarna riktning. Nu borjar man prata om det man kommer sakna med Etiopien och det man kommer langta efter dar hemma. Fullt naturligt antar jag.

Men pa manga satt, och det ska inte missuppfattas, vill jag inte hem. Det finns ju mycket att atervanda hem till, jobb som jag trivs med, arbetskamrater som ar urkul att jobba med och vanner som jag alskar att hanga med. Men arligt sa finns det mycket jag inte vill hem till. Slentrianlivet som puttrar pa, utan att stota sig med nat, utan att utmanas. Bekvamligheten i att bara lata allt vara som det ar, att inte sporras till att faktiskt forsoka forandra saker och ting.

Sen ar jag ju frikopplad, det finns en hel del i mig som bara vill leva lite har och lite dar. Jobba utomlands med saker som kanns nyttigt, inte framst inkomstbringande. Familjelivet kanske lockar, men det far lov att presentera sig for mig forst, jag kanner mig inte sa benagen att slita for det just nu. Sa kanske framtiden styrs mer av hur manga tomma sidor passet har an hur skont det ar att rota sig pa en plats. Men vad vet jag, jag snackar kanske mer an vad det blir av.

I ovrigt sa undrar jag om att peta i nasan ar en mansklig rattighet? I sa fall sa ar nog Etiopien det land som efterlever det mest. Snorkusarna lever farligt - overallt!!