Att våga inte undvika
Funderar lite. Hade en helg i Hönö. Den var bra, jag gick dock ibland och undrade varför jag såg fram emot att åka iväg. Visst, det skulle bli kul att sola och slacka på stranden, att larva sig i bilen, att göra Liseberg osv. Men många gånger vill man ta tid för att få ut nåt mer.
Svaret fick jag de sista två timmarna i bilen på väg hem från Jönköping. Totte hade tänkt lyssna på talbok, jag hade tänkt sova och lyssna på musik.
Vi pratade.
Om det väsentliga. Vi repeterade INTE alla snuskiga vitsar resan redan hade fått ta del av, vi graderade INTE vilken åkattraktion som var bäst, vi planerade INTE vad vi skulle hitta på för kul nästa gång. Nej, vi delade tankar om kallelse, om tro och om Guds plan med våra liv. Vi pratade om saker som inte blivit som man tänkt sig och saker man verkligen tror ligger framför. Hoppfullt.
Och detta är väl också svaret på varför jag vill att min församling ska andas liv igen, varför jag önskar mina vänner ännu mer gott. Inte för att vi ska få ploja, njuta och ha kul först och främst. Utan för att vi ska dela livet, våga störa ruljansen med frågor, önskningar, tvivel och allt annat.
Visst kan jag tänka mig att leva på som jag gör. Inte behöva grubbla på vad som sker bortom min värld, vad som skulle kunna vara eller vad som kanske retar solkanterna. Så länge jag är lycklig fungerar det ju...och jag är lycklig.
Men då tror jag att jag och vi andra undviker. Undviker att sträcka oss efter något mer, att låta utmaningen möta oss, att våga ta steget ut för att förändra. En förändring som definitivt inte grundar sig i vår egen bekvämlighet utan i att vi vill se fler nå fram.
Jag hade kunnat lyssna på iPoden och sovit hela vägen till Norrköping. Jag hade kunnat summera helgen med roliga vitsar, hisnande åkturer, halvtaskig snabbmat och trevligt väder. Men både jag och Totte vågade släppa masken ett litet tag (ja, vi är ju vänner så varför inte) och låta oss bli styrkta. För att vi vågade att INTE undvika det inte lika lättfångande.
Svaret fick jag de sista två timmarna i bilen på väg hem från Jönköping. Totte hade tänkt lyssna på talbok, jag hade tänkt sova och lyssna på musik.
Vi pratade.
Om det väsentliga. Vi repeterade INTE alla snuskiga vitsar resan redan hade fått ta del av, vi graderade INTE vilken åkattraktion som var bäst, vi planerade INTE vad vi skulle hitta på för kul nästa gång. Nej, vi delade tankar om kallelse, om tro och om Guds plan med våra liv. Vi pratade om saker som inte blivit som man tänkt sig och saker man verkligen tror ligger framför. Hoppfullt.
Och detta är väl också svaret på varför jag vill att min församling ska andas liv igen, varför jag önskar mina vänner ännu mer gott. Inte för att vi ska få ploja, njuta och ha kul först och främst. Utan för att vi ska dela livet, våga störa ruljansen med frågor, önskningar, tvivel och allt annat.
Visst kan jag tänka mig att leva på som jag gör. Inte behöva grubbla på vad som sker bortom min värld, vad som skulle kunna vara eller vad som kanske retar solkanterna. Så länge jag är lycklig fungerar det ju...och jag är lycklig.
Men då tror jag att jag och vi andra undviker. Undviker att sträcka oss efter något mer, att låta utmaningen möta oss, att våga ta steget ut för att förändra. En förändring som definitivt inte grundar sig i vår egen bekvämlighet utan i att vi vill se fler nå fram.
Jag hade kunnat lyssna på iPoden och sovit hela vägen till Norrköping. Jag hade kunnat summera helgen med roliga vitsar, hisnande åkturer, halvtaskig snabbmat och trevligt väder. Men både jag och Totte vågade släppa masken ett litet tag (ja, vi är ju vänner så varför inte) och låta oss bli styrkta. För att vi vågade att INTE undvika det inte lika lättfångande.
Kommentarer
Postat av: Sofia
Bra att Göteborg behandlade er väl, it better! Samtal i bilen kan vara de bästa! Det är som att åkandet gör att man förs vidare även i tankar och formuleringar.
Och, jag VILL se fler nå fram, på många plan. våga undvika bekvämlighet. gahh.
Trackback
