Resan framåt.
Är det bara jag, eller rinner tiden ifrån. Det känns som att det var igår man tog ett beslut, ett beslut om att ändras, men det var länge sedan, så länge sedan. Vad gör jag med tiden? Den passerar, som pendeln på perrongen. Utan att stiga på vandrar jag bara längs med och ställer mig på ytterkanten och undrar var spåret slutar.
När inte orken räcker till söker jag de tillfälliga kickarna, det som får sätta färg för stunden, men som många gånger inte upplevs som så viktiga eftersom jag ständigt missar det väsentliga.
Jag har en hel del tankar om min framtid, och andras. Men jag undrar om den kommer bli så annorlunda som jag hoppas, eller om den kommer vila i samma osäkra sökande som nu.
Samtidigt som jag undrar så ger människor runt omkring mig pondus, kraft och inspiration. Från oväntade håll dyker peppande ord upp, iaktagelser som vittnar om att jag faktiskt förändras. Jag tackar för dessa människor, många av dem på jobbet.
Men ibland är det svårt att ta steg framåt, att lämna missade chanser bakom sig, för allt man kan ta med sig på resan är ju erfarenheterna. Det är antagligen värt att hoppa på tåget.
När inte orken räcker till söker jag de tillfälliga kickarna, det som får sätta färg för stunden, men som många gånger inte upplevs som så viktiga eftersom jag ständigt missar det väsentliga.
Jag har en hel del tankar om min framtid, och andras. Men jag undrar om den kommer bli så annorlunda som jag hoppas, eller om den kommer vila i samma osäkra sökande som nu.
Samtidigt som jag undrar så ger människor runt omkring mig pondus, kraft och inspiration. Från oväntade håll dyker peppande ord upp, iaktagelser som vittnar om att jag faktiskt förändras. Jag tackar för dessa människor, många av dem på jobbet.
Men ibland är det svårt att ta steg framåt, att lämna missade chanser bakom sig, för allt man kan ta med sig på resan är ju erfarenheterna. Det är antagligen värt att hoppa på tåget.
Kommentarer
Trackback
