Batteristo numero uno
Ok, allt är skit med denna video, alltifrån kavajerna, musiken och settingen, förutom EN sak. Trummisen, snubben leker.
Vad gör jag?
Men jag undrar lite vad som kommer hända. För även om jag just nu gillar att bara köra på, så måste jag om ett tag bestämma mig för vilket inriktning saker och ting ska få. Ska jag plugga vidare till våren? Ska jag inte? Eller är det något helt annat som väntar. Skönt att inte behöva fundera.
Dock tar en del av min tanketid upp min trötthet. Inte fysiska. Min trötthet på kristenheten, kanske mest i mitt egna liv men det tar sitt uttryck gentemot allt annat. Mest av allt är jag trött på inställsamheten mot Gud. Det känns som att jag varje gång jag går in i kyrkan eller ägnar mig åt "religiösa" aktiviteter så slungas det klassiska manéren mot mig. Alla säger som de alltid sagt, alla gör som det alltid gjort o.s.v. Och jag är så förbaskat TRÖTT på det.
En del av mig vill bara vända på klacken, ge mig iväg och strunta i hela bunten. Inte ge upp Gud men allt runtomkring honom. För jag känner att allt är så ytligt, att om jag finge mig för att peta på det så skulle allt falla ihop. Skenheligheten och likgiltigheten skulle ta över.
Sanningen är inte så dyster, det vet jag. Men min ork just nu är inte där att jag vill ta itu med det. Jag vill leva, tillsammans med människor som bryr sig om mig, och som jag gillar att bry mig om. Om jag hittar dem inom kyrkans väggar eller inte spelar ingen roll. Jag vill inte sitta och inom mig säga urk till allt.
Det genuina anar jag, det finns de som visar på det. Men i ärlighetens namn, vilka gör skillnad? Jag själv, nej kanske inte ens i närheten. Om allvaret ligger i Guds ord, så är mina gärningar långt därifrån. Om förändringen för denna värld ligger i att vi ger upp oss själva, så har vi långt kvar.
Just nu njuter jag av de mesta, tvivel jag har kanske naggar kanterna men de verkar också föra mig framåt. Mot det som jag kanske mest av allt vill ha, en mening med vad jag gör. Och den meningen är inte vad JAG vill ha.
Dennis Hopper
Så här kommer då min tio-i-topp på Dennis Hopper-filmer.
1. The Indian Runner - Sean Penns starka film om två bröder, den ena trygg familjefar, den andre troublemaker. Hopper i biroll. Men se den för alla inblandade däribland underskattade David Morse. Viggo Mortensen i tidig huvudroll.
2. Speed - En given klassiker. Dennis Hopper kör sin skurkpersona med briljans. Helt galen. Sen behöver vi inte bry oss om Keanu Reeves och Sandra Bullock.
3. Red Rock West - Hopper mot Cage ute på amerikanska vischan. Tät, spännande thriller med bra lir.
4. True Romance - Tarantino skrev manus och den har klassisk ordväxling mellan Hopper och Christopher Walken.
5. Apocalypse Now - En sån given film att jag borde skärpa till mig och se den igen.
6. Sleepwalking - Drama från 2008 med Hopper som hårt uppfostrande pappa som nu möter sitt barnbarn. Lågmält, kargt men välspelat.
7. Der amerikanische freund - 70-tals film med Hopper som obehaglig Tom Ripley.
8. Elegy - Strålande skådespel av Kingsley, Cruz och Hopper.
9. Flashback - Hopper är bara hippiegalen. Se den!!
10. Waterworld - Costner och Hopper, och det funkar bra med det.
Vad ni än gör se inte Tycus. Skitskitskitskit.
Stånga mig, slicka mig, lukta bara inte på blommorna.
Dagens gore-klipp hämtas från en tjurfäktning. Personligen gillar jag inte sådana här videoklipp, men är alltid lite för nyfiken för att undvika att glutta. Men, nog tycker jag att denna människa får skylla sig själv. Tjurfäktning, hur traditionellt det än är, är ren idioti och djurplågeri.
Så jag skulle inte ha några problem att plåstra om honom, men sympati vet jag inte om jag skulle ha.
Nya skivor denna vecka från Johnossi, Efterklang och Foals. Dessutom är nog We Are Scientists värda uppmärksamhet.
Bono
OM nu mannen som vi känner som Bono lider av hybris, så är det banne mig helt rätt hybris. Det han säger i detta korta tal är så rätt, så viktigt, och får mig att undra hur många dagar på ett år jag egentligen tänker på någon annan än mig själv.
Så låt han ha hybris Jona. Brillorna kan vi diskutera nästa gång.
Bengan
Pain Of Salvation
Spotify
Retrohumor.
Jag vet inte, och det spelar ingen roll, men detta var roligt när det begav sig, kanske inte lika kul idag. Men så vid 2:16 dyker Björn Kjellman upp och ser ut som ett mähä, det tycker jag är kul. Humor med retrokänsla - och stil?.
Experiment
17.45 gick jag ur som medlem av 7EHimlen. Sådan livskris har jag inte.
Ge mig iväg.
Idag har varit en dag då jag i min ensamhet och tillsammans över en bit mat med den äldre generation, min familj och min närmaste vän, fått lov att tänka igenom. Känna att det finns ett syfte med mycket, att allt inte är en dans efter min pipa utan att jag måste anpassa mig efter livets rullningar.
Vi har många i min närmaste krets på sistone fått uppleva hur livet kan förändras drastiskt. Vi får lov att ta vara på det, tills den dag då vi är hemma. Antagligen har vi då en resa bakom oss som är värd att berätta om för pappa.
Practical Joking
"-Ja det gör vi".
Vi småflinar oss igenom avsnitt för avsnitt och skrattar högt titt som tätt. Igår fick vi lära oss ett fantastiskt practical joke av George Clooney. Så se slutet på denna, George Clooney vs Noah Wyle och början på denna The Big Turd. Det är så man gör dem.
Undrar nu bara vad Samuel och jag ska hitta på efter alla avsnitt?, men kanske jag flyttat då.
Skönt
Det gjorde att 2,5 timmars sömn kunde maskeras, att nervositet enbart sporrade och att budskapet inte blev mitt utan Hans.
Utmaningen står dock kvar, inte var detta ett avslut. Livet fortsätter och det jag lärt ska väl resultera i något?
En sån människa
Vi säger väl hejdå till ses vi ses igen.
Men nån gång där framme syns man väl igen.
After Work
Spotifylistor
Senaste upptäckten Blueneck, post-rock från England.
Du som har bra musiksmak får ju gärna dela med dig av dina listor, så kan man ju upptäcka saker tillsammans.
I'm turning indie
Nån som har bra tips?
90-talet
Men hur man ser på det så är 90-talet mitt decennie, mitt tonår. Inte vet jag om jag minns allt med nostalgiska känslor, mycket känns fortfarande så nära (men ändå ganska långt ifrån), men ungdomens skimmer väntar lite till.
Jag är helt ärlig när jag säger att mitt tonår i mångt bestod av larv, omognad och ett skämtsinne att inrama allt med. Jag vet inte, men kanske att det ändå skapade en del av det jag är idag.
Annars hade jag hand om en filmquiz igår, i egenskap av filmnörd. Jag ska dock erkänna att jag inte klassas som filmnörd a la arty-farty utan snarare en mainstreamtittare med fäblesse för att se allt, och det innebär mycket skit. Sen är jag grym på namedropping vilket får mig framstå som extremt kunnig.
Ja, iaf, jag fick lust att lista 90-talets bästa/sämsta filmer enligt mig. Och märk väl att toppen består inte av finkultur. Ingen inbördes ordning.
1. Ravenous
2. Sleepy Hollow
3. American History X
4. The Big Lebowski
5. Braveheart
6. De misstänkta
7. Heat
8. Seven
9. Dansar med vargar
10. Terminator 2
11. Dum & dummare
12. Nyckeln till frihet
13. Den galopperande detektiven (ok, det kanske inte ÄR en femma, menmen)
14. Schindler's List
15. Bram Stoker's Dracula
16. Tombstone
17. När lammen tystnar
Och så de sämsta..i ganska begränsat urval
Corrupt, The Wrecking Crew, Wild Wild West, Reine & Mimmi i fjällen, Mallrats, Nemesis III, Double Dragon, Lust, Polisskolan 7, Rocky 5, Super Mario Bros, Crazy Six, Superstar m.m.
Valborg
Imorgon är det dags för banderoller. Men det skiter jag i, jobbet kallar.