Ett långt inlägg, men viktigt.
Nyckelordet var apati. Ett ord som kanske aldrig klingar positivt, ett ord som så totalt dränerar känslolivet och dess ytterligheter. Ett ord jag ofta förknippar med mig själv. Kanske oförtjänt, för trots att jag inte är vad folk kallar en "känslomänniska" så hyser jag många gånger känslor av diverse slag. Jag blir upprörd när folk kommer undan, jag blir glad om jag uppmuntras, jag blir generad om jag komplimeras, jag skäms om jag blir påkommen, jag gråter nästan när jag ser på "Saknad". Det är dock inte dessa delar som jag liknar vid apati.
Det är de dagar då jag vaknar till den sakta ökande trafiken utanför min lägenhet. Då näsan stannar upp lite extra länge, för att sniffa på kaffet, innan jag stoppar det i filtret, och brygger fem koppar. Då jag väljer att inte diska idag igen. Då jag planerat vilken film som ska gå under tiden jag slår på datorn. Då grannarna i huset mittemot blir min bild av världen, en värld jag helst av allt inte vill ska kika in i min, då gardinerna dras för - de där mörkt brungröna som suttit uppe sen jag flyttade in i ettan för snart tre år sedan. Då timmarna rullar, på ett sätt sakta som en snigel med brutet slem, men ändå så snabbt, så forcerat, så tvunget. Då huvudet åter möter kudden för en natt fylld av små episoder som spelas, små glimtar av nåt annat, som nästa dag gör mig trött. Då jag somnat utan att egentligen bry mig.
Då är apati ett ledord för mig.
Det finns så mycket jag gläds över. Jag är inte otacksam, snarare tvärtom. Men jag kan inte annat än undra vad jag missat. Vad jag mist på vägen. Faran med apati är att den smyger sig på en. En process av avtrubbning. Som kristen pratar jag gärna om att vara god, att göra rätt och att avsky det som är fel. Men ofta handlar mitt liv inte efter det goda utan efter vad jag tycker är gott.
Likt frossaren på konditoriet slukar jag bakelse efter bakelse. Det är gott, visst är det? Men någonting händer, antalet ökar och jag stannar alltmer upp där och inom mig börjar det trängas. Smygande börjar mina kärl att täppas igen. Den dagen kan komma då det tar stopp. Det goda är gott men inte gott för mig. Liksom mycken ting är bra, det är oftast inte vår smak det är fel på, så är allt inte bra för oss.
Jesu blod forsar igenom mig, och genom oss som kallar oss kristna. Men svensk kristendom idag proppar i sig goda ting (kärlek är gott men all kärlek är inte av godo, ni vet vad jag menar, eller hur?), tummar på kosten och låter sig avtrubbas. Det gör att Jesu blod inte får flöda fritt, det fastnar på vägen. Det blir stopp.
Jag vet vad jag ger mig själv varje dag, som leder till min apati. Jag vet vad jag matar mig med. Många gånger skulle jag vilja gå tillbaks och ändra, radera ut en del minnen. Mina ögon har sett för mycket. För mycket av glättighet, av missriktade stigar, av perversioner, våld och tal som splittrar och leder bort. Jag har valt så många gånger att låta mina egna begär, lustar och önskningar styra vad jag tittat på. Mina ögon kommer alltid vara av samma slag. Men min syn kan bli oklar, och min syn blir skev. Vad ser jag när jag ser kvinnan med slitet hår och skitiga kläder, mannen med BMW, tjejen med urringning. Jag vet vad jag ser, och jag skäms. Vad ser du?
Vägen ur apati handlar inte om rannsakan, om löften eller om total avskärmning. Det handlar om att säga stopp. Att byta vanor, att gå ut ur konditoriet. Att be Gud om hjälp, kraft och mod.
Som kristna har vi lätt att anklaga Gud, oss själva och andra. Det finns bara en bov. Det finns bara en som njuter av vår apati. Han heter Satan och vi ska inte frukta att anklaga honom. Hans makt är inte bara begränsad till tid och rum, den är också begränsad av oss själva. Du ger honom det han får, din tid och dina pengar.....och allt är hans fel. Men Gud har lovat att krossa honom en gång för alla vid tidens slut. Men redan genom Jesus vann han seger över allt ont. Jag och du får leva med den om vi vill.
Vi badar i apati. Den dagen vi stiger upp är det endast Gud som kan få en genomblöt människa att brinna.
Apati är ett ord som alltför ofta hamnar hemma på min tapet. Ett annat som, kanske oftare, också syns där, är likgiltighet.
Dessa är, precis som du menar, inte några ord som jag aktivt väljer att klä min vardag i, utan de smyger sig på och blir till sist en del av vardagen. Problemet är att jag inte aktivt väljer att klä av mig dom.
Jag önskar ibland att jag skulle kunna radera ut allt och vakna upp som 15 igen. Ögonen har sett för mkt, och det inre har fyllts av allt för mkt elände. Och det är just att resa sig ur minnena och försöka förändra vanor och gamla mönster, som är det riktigt svåra. Att försona sig med att se det man vill (och bör) göra, samtidigt som man ser det man faktiskt gör.
Men Gud är trofast.
Apati och likgiltighet är ständigt trogna partner. Jo jag tänker ofta på var man hade varit idag om man inte drabbades av filmfrossa vid 15. Vad man sluppit se, sådant som aldrig lossnar från näthinnan. Samtidigt formar allt ens person och ens liv, så ångervältring är inte lösningen. Ånger som leder till förändring är dock av stor välsignelse.
Gud ger aldrig upp på oss arma människor.
