Uppvaknanden
Mina två senaste veckor har förflutit snabbt, genom kurs på Sida, Härnösand. Allt i syfte att förbereda mig på resan till Etiopien. Är jag då mer förberedd, tveklöst ja. Men resan kläs alltmer i ett mer komplext dager. Kursen på Sida har inneburit intensiva dagar med föreläsningar om demokrati, fattigdom, perspektiv och mänskliga rättigheter bland mycket annat. Det har varit väldigt intressant och på många sätt tankeväckande.
Att blandas med ett nittiotal andra volontärer av diverse bakgrunder, både gemensamma och med milsvida skillnader, är nyttigt. Det ger mig chans att spegla mig själv i andras liv - och inte kunna räkna med det standardiserade frikyrkliga svaren.
Men just nu har jag ingen aning vad som väntar där nere, långt bort från min egen bekvämlighet. Men att det kommer röra om hela mig är jag sannerligen mer övertygad om nu, efter dagar av mentala kullerbytor, insikter och moraliska dilemman.
Fy fan, vilken jävla skit vi människor sitter i, särskilt vi i väst. Oops, svor jag i kyrkan nu? Det är ju inte alls tillåtet, och direkt opassande för kyrkans välbefinnande, för kyrkans jakt på nya själar att vinna.
Men alltför ofta, inser jag nu, har jag suttit där och hållit tillbaka den utsträckta handen. Uppmuntrat den ena regeln efter den andra, alla utom den gyllene som aldrig fått vara det ledsnöre den borde vara.
Jag skäms - för det kristna kollektivet. Vi orkar tjata om vilka som är välkomna in i vår Herres famn....eller kanske rättare vilka som ska få vara kvar. Men att orka göra skillnad, det gör vi inte. Åtminstone inte jag, men så kanske inte jag representerar det kristna kollektivet?
Men nej, allt är inte så svart och vitt som jag målar det. Men det är svårt att måla annorlunda när det är enda tekniken jag lärt mig, eller anammat. Jag hoppas innerligen det finns en väg tillbaka, och att den började där i Härnösand, när jag för en kort stund fick iklä mig rollen som fattig och känna bara ett futtigt uns av desperationen de lever med varje dag. Mycket tack vare oss i norr.
Men världen kan förändras, det bara måste börja, genom att vandra vägen. Du kanske redan är där, jag letar. Gud håller nog koll på mig.
På ett blogginlägg går det inte att sammanfatta vad jag fått dessa två veckor. Över en fika kan jag kanske vädra det lite mer....ring 0735-991781 så ordnar vi det.
Tack för senast!! Very nice indeed. På återseende mr good friend! =) Må så gott...
Hej och hå. Härligt att se att någon tänker i samma banor som jag. Jag känner ju inte dig. Hamnade här av en slump men man kan ju alltid lämna en kommentar tänkte jag;) Ha det så bra i Etiopen.
Jag tänker att det är lite för att vi har det så sjukt bra här. Vi har redan allt. Gud är en i raden av allt vi gör och äger. En kick som får oss att känna något. Vi kan inte helt förvandlas av honom för allt är i vägen. Det är lättare att lämna allt om man inget har. Ibland blir jag, sjukt nog, avundsjuk på de som så desperat behöver Gud, för att de inte har mat för dagen eller ingetstans att ta vägen. Det behöver Honom på ett sätt vi aldrig kommer förstå, för vi har det redan så bra. De kan på riktigt låta Gud komma nära, förvandla och bli använda av Honom. Han är den enda de har. Jag har allt OCH Gud. Paulus satt i fängelse när han skrev filippibrevet, glädjens brev. Han hade förlorat allt men hade ändå allting som betydde nått kvar. Han hade ändå all anledning att vara glad. Vi tror på samma Jesus som Paulus ändå hade han något MER. och jag tänker sträva efter det jag med. Men är vi verkligen beredda att betala det de kostar att vara Jesu efterföljare idag?
Trevligt med lite kommentarer. Välkommen att titta förbi fler gånger.
Jag gick igår och funderade lite kort på detta. Vi här i Sverige kontra de i ex. Etiopien tror ju faktiskt på SAMMA Gud. Det gör det intressant att betänka att vi har sådan annorlunda inställning till honom.
Vi ämnar ofta placera honom nånstans i vårat liv, en plats där han passar in för tillfället. Där nere är han grunden för vad hela deras liv sedan går ut på.
Såklart en generalisering, men kanske ändå en sanning i viss mån?
